80 år efter spanska inbördeskrigets slut lever minnet av de frivilliga insatserna för demokratin fortfarande kvar. Men i Spanien har man ännu inte gjort upp med minnet av Francos diktatur.
Den 28 mars är det 80 år sedan Francisco Franco tågade in i Madrid med sina trupper och det tre år långa inbördeskriget i Spanien var slut. Den diktatur som följde kom att vara under nära fyrtio år. Lika lång tid har passerat efter diktaturen men det officiella Spanien har ännu inte gjort upp med sin historia under den fascistiska tiden.
Franco dog 1975, Spanien blev åter en monarki och 1977 genomdrevs ”Stillhetens pakt”, som gav amnesti för handlingar som begåtts under inbördeskriget och diktaturen. Det kom att dröja ända till hösten 2007 innan det då regerande socialistpartiet PSOE stiftade lagen Ley de Memoria Histórica (Det historiska minnet). Francosymboler på offentliga byggnader och andra platser skulle monteras ned, utom när det fanns konstnärliga eller arkitektoniska skäl, som vid religiösa platser. Försvunna personer från Francotiden skulle spåras, massgravar öppnas och kvarlevor identifieras. Vissa försök har gjorts att efterleva lagen men trögheten är påfallande.
Det spanska inbördeskriget gjorde inte skäl för benämningen inbördeskrig. Det var en kamp mellan demokrati och fascism med deltagare från ett stort antal länder. Militärt hade Francos trupper inte klarat sig utan stödet från Tyskland och Italien. I de Internationella Brigaderna på den lagliga demokratiska regeringens sida deltog cirka 45000 frivilliga från fler än 50 länder. På samma sätt som i de flesta länder i Europa var det inte tillåtet för svenskar att delta som frivilliga. De demokratiska staterna hade skrivit på en noninterventionspakt. Trots det deltog nära 600 frivilliga från Sverige.
I de nordiska länderna fick arbetarrörelsen möjlighet att bygga folkhemmet efter framgångar i riksdagsvalen i början av 1930-talet. Samtidigt växte sig fascismen stark i Italien och Tyskland. När Franco inledde sin militärkupp i juli 1936 förstod många i arbetarrörelsen vad detta innebar.
Hjälpen till det demokratiska Spanien kom att bli svensk fackföreningsrörelses största solidaritetsinsats genom tiderna. Svenska Hjälpkommittén för Spanien bildades med Georg Branting, advokat och socialdemokratisk riksdagsman, som ordförande. Över 400 lokala Spanienkommittéer verkade. Metalls förbundskassör blev ordförande i Frontkämparnas stödfond vars uppgift var att stötta de frivilliga. Fackliga
klubbar och avdelningar runt om i landet var starkt engagerade i insamlingar till Spaniens barn genom en fadderverksamhet där Hjälpkommittén förmedlade och översatte brev till och från barnen i Spanien – flera hundra av dessa tillsammans med barnens teckningar finns i dag på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. ”Fosterföräldrarna” i form av lokala fackföreningar fick foton på sina fadderbarn.
Under inbördeskrigets tre år genomfördes 3000 offentliga möten. Hjälpkommitténs insamlingar finansierade tolv barnhem i Spanien och Frankrike. Svenska och norska lobekostade tillsammans ett akutsjukhus och ambulanser i Alcoy i Spanien.
Kombinationen av lokalt förankrat solidaritetsarbete och informations- och mötesverksamhet skapade ett starkt engagemang för den demokratiska kampen mot fascismen. Och engagemanget har levt vidare genom tiderna. La Mano, skulpturen till de Spanienfrivilligas minne, restes i Stockholm 1977 och har sedan dess varit arbetarrörelsens samlingsplats på förstamajmorgonen. När de Spanienfrivilliga med ålderns rätt inte orkade längre var det självklart för dem att överlämna ansvaret till LO-distriktet i Stockholms län. En liknande mötesplats finns i Göteborg.
Men i Spanien, där man ännu inte på allvar vågat genomlysa inbördeskrigets och diktaturårens brutalitet, är det fascismens offer som får sina minnen kränkta. I oktober 2011 högtidlighölls 75-årsminnet av Internationella Brigadernas bildande i Madrid. Skulpturen som då restes skändades nästan omgående. Och så har det fortsatt. Samtidigt är Francos pompösa gravmonument några mil utanför Madrid en kultplats för Francoanhängare. De träffas med resta högerarmar sjungandes fascisthymnen Cara al Sol. Den spanska riksdagens beslut att flytta Francos grav före 2018 års utgång kunde inte genomföras.
Kampen om historien fortsätter.
Och minnet av den internationella solidariteten i kampen mot fascismen är särskilt viktigt när Europa nu återigen drabbas av högerextrema och hel- eller halvfascistiska rörelser. Historiens vingslag är kusligt aktuella.
Kjersti Bosdotter
är ordförande i Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap
