Nyligen fick Sverige internationell uppmärksamhet när Donald Trump uttalat sig om de hemskheter som pågår här. I vårt snälla lilla land hade massinvandringen, enligt presidenten, orsakat kaos med härjande terrorister på gatorna. Många av oss tog detta med en axelryckning och ett leende. Vi skojade om ”alternative facts” och en president over there utan koll.
Men vi behöver inte vända blicken särskilt långt för att höra uttalanden i samma anda. Under senare tid har Moderaterna framfört förslag om zonförbud, enklare rutiner att utvisa brottsdömda och en utvidgning av livstids fängelse. Sverigedemokraterna har förstås gått ännu längre och är betydligt mindre rumsrena i sina förslag. Brottsmisstänkta bör utvisas, invandrare ska registreras och islam bör förbjudas.
Inför valet 2014 lusläste jag SD:s valmanifest. I en ganska kort skrift användes ordet ”trygg” hela 20 gånger. Lite anekdotiskt skrev jag en text om den rädsla som partiet ville ingjuta i potentiella väljare. Att de som ensamt parti skulle ses som trovärdiga i en sönderfallande värld. Nu, tre år senare, är ”trygghet” ett av de vanligast använda orden i debatten, både bland politiker och i media.
Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget här. Känner vi oss räddare, otryggare i vårt samhälle jämfört med för några år sedan? Vill vi ha mer kontroll och hårdare straff för att känna att politikerna tar vår oro på allvar? Eller är det politikernas prat om otrygghet och medias snurr på ämnet för att få mer klick som gör oss rädda?
Hade trygghetsdiskussionen stannat på högerkanten hade vi kanske kunnat skratta mer hjärtligt åt Trumps tokerier om Sverige. Men saken är att sedan valet 2014 har retoriken gått hela varvet runt. Ygeman och Löfven lånar högerns pensel och målar samma dystra, skrämmande bild av ett Sverige i splittring. Ett land i kris, där vi gör bäst i att snegla oss över axeln, inte vara godtrogna eller tänka gott om andra i onödan. Hårdare tag är enda lösningen. Kampen mot kriminalitet ska prioriteras framför kampen för jämlikhet.
Men faktum är att kriminaliteten inte har ökat. Det är uppfattningen att den ökat som brett ut sig och fått fäste. Enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådets Nationella trygghetsundersökning ligger kriminaliteten i dag på samma nivå som 2005. Däremot uppger allt fler – en av fem – att de känner sig otrygga och hela sju av tio att de tror att brottsligheten ökat de senaste åren.
Och stämmer det att förorterna blivit brinnande infernon och no-go-zones? Nej knappast. Jag bor själv i en av dessa utpekade förorter. Väldigt många med mej känner inte alls igen oss i beskrivningen om sönderfallande samhällen och ett krigstillstånd utom kontroll.
Det obehagliga med den alltmer utbredda och accepterade bilden av ett samhälle i kris är att vi gått i de högerextremas fälla. Snart tre år efter att ovan nämnda SD-valmanifest gavs ut har den politiska diskussionen mer och mer kommit att handla om vi och dem. Vi som gör bäst i att värna om vårt eget, se om vårt eget hus och stänga ute världen utanför. Sanningen att vi ska vara rädda för ett ibland känt och ibland okänt ”dem” där utanför, blir alltmer vedertagen. Att det okända är något vi ska stänga ute och eliminera.
I ett sådant samhälle, vad händer med solidariteten undrar jag? Vad händer med viet, gemenskapen och framtidsandan? För vad är poängen med att lappa och laga istället för att komma åt det som är roten till problemet.
Det finns ingen logik i att Socialdemokraterna gör samma analys som SD och M om otrygghet, rädsla och hårdare straff. S har ju sin grund i klassanalysen, liksom i den fundamentala insikten att ökade klyftor, fattigdom och segregation är någonting negativt som ger större samhällsmotsättningar. Och det finns en historisk erfarenhet av att ena istället för att splittra samhällen.
Det vore bra om vi kunde lägga diskussionen om strängare straff på hyllan ett tag och istället fokusera på hur vi når större jämlikhet. Att låta en alltmer populistisk höger hålla i dagordningen i den här frågan kommer nämligen aldrig gynna en solidarisk vänsterrörelse.