En vecka kvar till valet avgörs och det blir alltmer tydligt att paniken stiger i debatten. Den gångna veckan har innehållit några av valrörelsens pinsammaste påhopp och då talar jag inte bara om Fredrik Reinfeldt påstående om att Socialdemokraternas politik är som politiken i forna DDR. Utan lika banal blir debatten när torsdagens SvD ledare raljant frågar sig varför inte Socialdemokraterna lika bra kan anställa alla arbetslösa i offentlig sektor. Eller när Expressen under hela veckan strösslar med diverse osakligheter mot oppositionen och gör sig lustig över Stefan Löfven. Listan över borgerliga ledarskribenter som tramsigt driver med Socialdemokraterna kan göras lång såhär veckan innan valet. Att försöka misskreditera Socialdemokraternas partiledare är en trogen tradition inom svenska valrörelser och hatkampanjerna mot såväl Mona Sahlin, Göran Persson och Olof Palme följer en lång tradition av skitsnack i politiken.
Det som läggs ut nu är ett sista försök till rökridå för att vända valrörelsen till att handla om person och regeringsduglighet istället för politik. För politiskt har regeringen svårt att försvara sig. Skolresultaten fortsätter att rasa och skolverket visar nu att 13 % av landets grundskoleelever får underkänt i kärnämnena, arbetslösheten har gått från 6,7 till 7,7 procent sedan alliansregeringen valdes första gången 2006, inkomstklyftorna har ökat och privata vinstintressen härjar fritt i det vilda västern som svensk välfärd har förvandlats till. Delar av detta kan ursäktas med den ekonomiska kris som Europa genomlidit och som Sverige undvikit relativt väl, men om sanningen ska fram så görs det politiska val även i kristider. Att sänka skatten för de välbärgade eller satsa mer på välfärd och gemensamma lösningar är ett vägval som görs dygnet om, året om, oavsett omvärldens ekonomiska läge.
Och med en vecka kvar till valdagen är det bara att erkänna att Stefan Löfven inte har den riksdagserfarenhet som Fredrik Reinfeldt besitter. Däremot vägs detta upp av Löfvens förmågan att ena en grupp med spretiga viljor, för om det är något som kommer behövas från den 15 september och framåt så är det någon som kan få forna motståndare att sätta sig ner och komma överens om hur vi ska styra landet. Och få kan mer om överenskommelsernas ädla konst än en tidigare IF-metall ordförande.
Till syvende och sist så handlar inte valet om regeringsduglighet, för såväl Alliansen liksom Socialdemokraterna har tillräckligt lång erfarenhet av regeringsinnehav för att med trygghet kunna garantera att landet kommer rulla vidare även under osäkra tider. Istället handlar valet om vilket Sverige vi vill se och vilken riktning vi väljer inför framtiden. Och det valet kan bara väljarens egen ideologiska kompass avgöra.
PS. Om man trots det känner att lite tydlighet mellan de politiska alternativen krävs så har jag nedan sammanställt partiernas viktigaste politiska förslag inom de tre sakfrågor som svenska folket anser vara de viktigaste (enligt SOM 2013). Lycka till! DS.
Magnus Nilsson, utredare Tankesmedjan Tiden
