Valdebatten har så här långt låtit exakt som den gjort under det senaste halvåret. Den handlar om jobben, skolan och vinster i välfärden. Miljarder bollas lite hit och dit, och medierna verkar redan nu mest intresserade av det politiska spelet.
Det är förstås trist. Valdebatten rör helt avgörande frågor, där utgången av valet kommer påverka vanliga människors vardag för många år framöver.
Samtidigt saknas det något. Valet till Europaparlamentet tidigare i år visar att väljarna söker efter partiernas värderingar. De vill se linjer dragna längre än till nästa riksdagsval. De vill ha verkliga alternativ.
Och i det här valet finns det sådana.
En avgörande fråga framkommer i den numera världsberömde ekonomen Thomas Pikettys forskning. Piketty har studerat inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i världen. Han visar att det ”normala” tillståndet i en kapitalistisk värld är ökande ojämlikhet, och därmed slår han hål på den nyliberala idén att kapitalismen är självreglerande. Att inkomster och förmögenheter blir mer disparata under stora teknik- och produktivitetsskiften för att sedan minska igen. Per automatik.
Tvärtom visar Piketty att de tre, fyra decennier som följde på andra världskriget, då jämlikheten ökade, var ett undantag. Han drar dessutom slutsatsen att det är politiska beslut som påverkar vilken riktning ojämlikheten tar. Skatter, satsningar på utbildning och kompetens, statliga investeringar och liknande insatser är nödvändiga för att balansera kapitalismens isärdragande effekter.
Från 1980-talet och framåt har vi sett färre sådana politiska insatser. Avregleringar och skattesänkningar har präglat parlamenten, globalt liksom i Sverige.
År 1900 tjänade den rikaste procenten i Sverige omkring 20 procent av de totala inkomsterna i landet. 80 år senare hade den andelen fallit till 4 procent, men sedan dess har den nästan fördubblats.
Den stora frågan i valet 2014 borde därför vara: vill vi att den period av ökad jämlikhet som präglade decennierna efter kriget ska vara en parentes i svensk historia? Eller vill vi att jämlikhet och sociala stabilitet ska prägla det svenska samhället även i framtiden?
Det är en ideologisk fråga, men också en fråga som är högst konkret. För som den italienske socialliberala filosofen Norberto Bobbio konstaterade på 1990-talet är det just frågan om jämlikhet som allra tydligast skiljer vänster från höger i det politiska spektrat. På många andra punkter är skiljelinjerna oklara i dag. Men när det gäller ambitionen att med politiska medel minska ojämlikheten finns det en tydlighet från de röda, och i viss mån de gröna, partierna som saknas på högerkanten.
Jesper Bengtsson
