För drygt 20 år sedan var jag redaktör för tidningen Tvärdrag och publicerade då en artikel om en sameskola i norra Sverige.
För mig blev den artikeln en ögonöppnare.
Sameskolorna har en mycket lång tradition i Sverige. De är statliga och syftar till att stärka en minoritetsgrupp.
Ändå var det på den tiden en knepig politisk fråga för socialdemokratin och vänstern, som ville se en sammanhållen skola där barn från olika klasser och kulturer kunde mötas.
Efter publiceringen fick jag både telefonsamtal och brev från läsare som menade att samiska skolor bidrog till att samiska barn förblev isolerade från det svenska samhället. Det vore bättre om de gick i ”vanliga” skolor, med barn från det svenska majoritetssamhället.
Men samiska skolor bröt mot den gängse vänsterbilden. Det visade sig att många barn som gick där klarade sig bättre när de senare flyttade över till högstadiet än samiska barn som hela tiden gått i den sammanhållna och ”svenska” skolan.
Separatismen skapade starkare individer, inte svagare. Lite förenklat ökade det barnens självkänsla och lärde dem att känna trygghet i sin egen bakgrund innan de hamnade i ”vanliga” skolor. Det gällde inte alla, men många.
Samma principiella debatt har funnits i så gott som alla politiska partier när kvinnor i dessa partier bildat kvinnoförbund. Ska kvinnorna samlas på egen hand? Ska de gadda sig samman mot männen? Det måste vara bättre om män och kvinnor sitter med runt samma bord så att kvinnor kan göra sin röst hörd där.
Problemet är bara att kvinnors röster allt för sällan hörs då. Männen pratar nämligen hela tiden.
Och vad skulle kampen för kvinnors lika rättigheter ha varit utan kvinnoförbunden? Skulle Sverige varit världens mest jämställda land då? Hade de etablerade partierna haft varvade listor och så många kvinnor på ledande positioner? Jag tror inte det.
Den här diskussionen upprepar sig nu i debatten om separatistiskt rum för rasifierade.
Jag måste erkänna att jag ofta haft svårt med delar av identitetspolitiken. Det finns något ödesbestämt över hela tanken att vi är kollektivt dömda att klassificeras utifrån faktorer vi inte kan göra något åt. Som bakgrund eller hudfärg. Identitetsdebatten har också en tendens att blunda för de framgångar som görs.
Men som grund för att diskutera en reell underordning är det bra. Endast de som har makten i dag tjänar på att man blundar för förtryckande mekanismer i samhället.
Och som ett verktyg för att mobilisera är separatistiska rum inte någon dålig idé.
En grupp som identifierar sig som grupp, och som känner utanförskap i majoritetssamhället, både kan och bör samla sig på egen hand för att stärka sin självkänsla, samtala om gemensamma erfarenheter och sedan ta klivet ut i resten av samhället.
Det sista är helt avgörande, och det är väl där många tvivlar på vad separatismen ska leda till.
Både samiska skolor (eller för den delen finska eller estniska skolor, som också varit vanligt i svensk historia) och kvinnoförbund handlar att om att ta spjärn i det partikulära, för att kunna stå starkare som individer i det gemensamma.
Utan det gemensamma som mål skulle separatismen öka avståndet mellan grupper och människor. Det skulle inte öka inflytandet för de som i dag saknar makt.
Men den som hävdar att det alltid, oberoende av maktordningen i samhället, är fel med separatism, har inte förstått mycket av den politiska historien.
Separatistiska rum en gammal idé.
Jesper Bengtsson
