I veckan släppte den liberala tankesmedjan Timbro rapporten ”Den påtvingade semestern” som liksom ett skolboksexempel visar på hur individualismen och flexibiliteten kan dras in absurdum. Med argument för arbetstagarens rätt att förhandla sin egen semester vill de ta bort den lagstadgade rättigheten om betald ledighet.
När en grundläggande rättighet ifrågasätts, som decenniers kamp givit oss, måste arbetarrörelsen reagera. Precis som vi måste sätta ner foten när det ens föreslås att veckogamla spädbarn ska placeras i förskolan. Och istället för att skratta åt de absurda förslagen bör vi ta dessa hot på allvar. De är inga skämt och de är heller inte menade som det.
Det råder sedan en tid tillbaka en stor obalans på arbetsmarknaden. Flexibiliteten för arbetstagare har stadigt ökat. Visstidsanställningar som staplas på varandra, sms-jobb och bemanningsjobb utan trygghet, utgör allt fler människors vardag. Att vi nästintill vant oss vid den här situationen är oroväckande. Särskilt eftersom skevheten bara växer.
Arbetsmarknadens parter har heller inte kommit närmare en lösning. Det bud som LO presenterade i början av året om utbildningsjobb har ännu inte seriöst bemötts från arbetsgivarsidan. För ett par veckor sedan kallade 13 LO-förbund därför till sig arbetsgivarförbunden för att bryta dödläget. Det återstår att se om detta kommer ge resultat.
Det är många parallella rörelser som samtidigt drar åt helt olika håll inom svensk arbetsmarknadspolitik. Å ena sidan finns där fackliga rörelser som vill höja löner och stärka villkor. Sedan finns där högerrörelser som vill sänka löner och ta bort den svenska modellen helt. Och dessutom finns där en med högern besläktad ultraliberal rörelse, där tankesmedjan Timbro utmärker sig. De vill ta bort statens inflytande och ge individen full bestämmanderätt över sina liv, i alla fall i teorin.
Istället för att närma sig varandra och föra konstruktiva diskussioner går de här rörelserna allt längre ifrån varandra. Och frågan är om arbetsmarknadens parter kan komma till en enighet så länge diskussionerna förs på så olika plan med så olika målsättningar.
Liksom i tidigare utspel från tankesmedjan Timbro, är det högst impopulära förslag de framför. Att ta bort rätten till ledighet är det väldigt få av oss som ser positivt på. Samma sak gäller för inkomstskatt som Timbro anser ska vara minimal. Istället ska vi själva spara ihop till vår egen välfärd och vår egen pension. Även föräldraförsäkringen anser de ska tas bort. Varje individ ska istället spara ihop till sin egen föräldraledighet, och får välja själv om de alls vill vara hemma med sina barn.
Så varför gör de såhär? Varför går de ut i en debattartikel om att semestern ska tas bort? Faktum är att taktiken inte alls är dum.
De släpper helt enkelt testballonger med förslag som ligger en bra bit ifrån den pågående debatten, som chockerar och därför får uppmärksamhet. De placerar artiklar i Aftonbladet och inväntar den breda vänsterns reaktioner. Att de lyckas provocera och skapa debatt är såklart ett av deras syften. Debattutrymmet vidgas och det som tidigare inte var helt rumsrent att diskutera ges legitimitet. Dessutom erbjuds positiva argument kopplat till frågorna till de som ändå tycker att förslagen verkar vettiga.
Klart att alla ska få bestämma över sina egna liv. Staten ska väl inte bestämma om semester, föräldraledighet eller pension. Är inte individerna kapabla att göra de valen själva?
Argumenten slår an en ton hos många även utanför de egna leden. De opinionsbildande effekterna av de här utspelen ska inte underskatts.
Timbros band med Svenskt Näringsliv är inget någon av parterna hymlar med. Att vidga debatten i riktning mot ännu större krav på flexibilitet på arbetstagarnas bekostnad är en del i en gemensam målsättning från den politiska högern där Svenskt Näringsliv spelar huvudrollen. Större lönespridning är ledordet, något som i praktiken betyder större ojämlikhet med fler flexibla och enkla jobb till lägre löner (riktade till nyanlända, ungdomar och andra längre ifrån arbetsmarknaden).
Den skeva balansen på arbetsmarknaden är oroväckande som det är. Vi har redan givit efter alldeles för mycket till arbetstagarnas nackdel. Därför bör Timbros utspel varken skojas bort eller bagatelliseras. De fyller en tydlig funktion och måste bemötas så.
Det bästa sättet att besvara argumenten är att föra tillbaka diskussionen på vår planhalva. Arbetsmarknaden liksom samhället ska bli mer jämlikt. Fler människor måste ha jobb med bra villkor och till löner som det går att leva på. Vi ska inte ens behöva diskutera om vi ska ha kvar redan vunna segrarna som fem veckors semester.
