Gång på gång får nu Socialdemokraterna rekordlåga opinionssiffror. Det varierar beroende på vem som gör undersökningen, men om det vore val i dag skulle partiet sannolikt få någonstans mellan 23 och 27 procent.
Att döma av kommentarer i medierna är den vanligaste slutsatsen från de som jobbar heltid med partiets politik nu att det i första hand är ett kommunikationsproblem. Om regeringen bara ”får ut” sin politik kommer medborgarna inse dess förträfflighet.
Så har alla regeringar med fallande stöd argumenterat så länge jag kan minnas. Ja, sannolikt så länge det har funnits demokratiskt valda regeringar över huvud taget.
Men bortsett från detta, så ligger det säkert ett korn av sanning i det. Sedan vårbudgeten förra året har den röd-gröna regeringen betat av en rad vallöften. Bland annat fler högskoleplatser, 90-dagarsgaranti, en satsning på fler lärare i skolan, rejält med pengar till kommuner där integrationen är en akut fråga, en tydligare politik för offentliga investeringar. Den som vill se och värdera Socialdemokraternas egen lista kan läsa mer här: http://www.socialdemokraterna.se/upload/Partiet/Uppföljning%20av%20vallöften_B.pdf.
Men svaret är förstås inte så enkelt. Det räcker inte med mer information för att ta Socialdemokratin ur sin nuvarande kris.
Faktum är att partiet ända sedan 1970-talet steg för steg tappat allt större delar av sin väljarbas. Från ”normalresultat” runt 45 procent till dagens siffror. Inte riktigt en halvering, men närapå.
För det första måste man se att det är ett europeiskt fenomen. I land efter land har tidigare ofta dominerande socialdemokratiska partier kapats till fragment av sin tidigare styrka. I tider av globalisering, migration, hyperkapitalism och ökad osäkerhet har människor som drabbats av utvecklingen sökt sig till den nationalistiska högern, medan många som i princip gynnats av den men ändå är kritiska av ideologiska skäl snarare sökt sig till identitetsrörelser, gröna partier eller feministiska grupper.
Ofta när jag är ute och håller föredrag bland socialdemokrater i landet märker jag en viss ödesmättad nedstämdhet. Som om den utvecklingen måste komma även till vårt land.
Det kommer den förstås att göra, men bara om inget görs. Bara om Socialdemokraterna fortsätter i samma hjulspår som tidigare.
Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg var något på spåren efter den förra partiledardebatten. Han påpekade att Stefan Lövfen gång på gång hade talat om behovet av breda överenskommelser över blockgränserna, men inte alls förklarat varför just han och Socialdemokratin ska leda ett sådant samarbete.
Jag tror att det här beror på en kvarhängande och internt mycket vanlig uppfattning, att det är Socialdemokratin som är normen i svensk politik, och att man därför kan agera på andra sätt än partier som måste slåss för att komma in i centrum av debatten. Men Socialdemokratin är långt ifrån centrum av debatten. Det var en av de tydligaste slutsatserna efter valet förra året, och det är en trend som förstärkts sedan dess.
Misstaget att ta centralrollen för given har många europeiska socialdemokratiska partier också gjort. Flera av dem är som sagt totalt marginaliserade, eller utraderade, i dag.
En annan del av Socialdemokratins självbild i dag handlar om ansvar. Ända sedan 90-talskrisen har Socialdemokratin definierat sig som partiet som ska vara den stabila och ansvarstagande ryggraden i svensk politik. Som klarar av att ta ”de svåra” besluten och hålla tillbaka allt för virriga förslag från de politiska ytterkanterna.
I praktiken betyder det att man ser sig som partiet som kan och ska fatta de beslut som väljarna inte gillar, medan man har överlåtit åt andra partier att stå för de nya, visionära och roliga idéerna.
Det går förstås inte att presentera något ”paket” som ett slag skulle lösa krisen, men för att återvinna förtroendet måste Socialdemokratin i alla fall klara av att göra några saker.
Målen med politiken måste bli tydligare. I valrörelsen sprutade partiledningen ut politiska förslag för skolan, de sociala skyddsnäten, arbetsmarknaden, men visade inte tydligt vad dessa i förlängningen syftar till.
Den som inte klarar av att berätta varför man lägger ett förslag, bara att man gör det, kommer få svårt att övertyga väljarna.
Den övergripande berättelsen i valrörelsen var att Sverige håller på att spricka. Klassamhället har förstärkts. Svaret på det måste vara ökad jämlikhet. Minskade klyftor.
Det finns en stor majoritet för det målet, men inget parti klarar idag av att övertyga väljarna om att det är möjligt.
I detta ingår också att lyfta fram det som är bra med dagens samhällsmodell. Det lite paradoxalt att andra länder i världen i dag studerar den nordiska/svenska modellen, med små löneskillnader, starka fack och socialförsäkringar, för att komma till rätta med sina sociala problem, samtidigt som vi själva inte längre litar på den.
Den röd-gröna regeringens hanteringen av några symbolladdade frågor förstärker bilden av vilsenhet. Flyktingfrågan är förstås det tydligaste exemplet, där total öppenhet på bara några veckor byttes mot stor restriktivitet.
Det måste gå att ändra sig för en regering, men det är enklare att ändra sig och förklara varför man gör avsteget om väljarna redan från början uppfattar att det finns ett tydligt mål med politiken.
Detta är särskilt viktigt i en tid då Socialdemokratin både i regeringen och ute i kommunerna regerar i koalitioner. Det går inte längre att utgå ifrån att väljarna per automatik vet vad Socialdemokratin vill, och sedan förstår alla de förhandlingar och turer internt i dessa koalitioner som till slut leder fram till konkret politik.
Där måste Socialdemokratin kliva fram som en aktör av egen kraft.
Annars fortsätter den där vikande kurvan nedåt i nästa val.
Jesper Bengtsson
