Pensionsåldern bör höjas, men framför allt göras mer flexibel, och kombineras med massiva satsningar på arbetsmiljö och utbildning.
När den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt för fyra år sedan gjorde ett utspel om att pensionsåldern borde höjas möttes det av ett ramaskri från oppositionen och den fackliga rörelsen. Reinfeldt menade att människor borde jobba tills de är 75 år.
Kritiken handlade om att den siffran bygger på en dröm. I praktiken är det väldigt många, inte minst inom LO-yrkena, som inte ens idag kan arbeta tills de når den formella pensionsåldern på 65 år. Deras jobb är för slitsamma. Kassörskor i handeln får ont i axlarna och ryggen. Samma sak med vårdpersonal och städare. När Reinfeldt gjort sitt utspel och en utredning något senare föreslog en höjning till 69 år berättade tidningen Byggnads arbetaren att hälften av alla byggjobbare försvunnit från bygget före 65 års ålder. Redan vid 62 är en fjärdedel borta.
Den faktiska genomsnittsåldern för att gå i pension i Sverige är i dag 63,1 år. Och då ska man veta att Sverige ändå ligger högt jämfört med många andra europeiska länder. Enligt Pensionsmyndighetens uppifter från 2011 jobbar svenskarna i snitt tre år längre än genomsnittet för de femton största länderna i EU. I länder som Ungern, Polen, Österrike och Frankrike är den verkliga pensionsåldern bara 58-59 år.
Tanken att människor skulle jobba till 75 verkar med andra ord vara en utopi. Det går inte. Ofta kan de inte arbeta så länge. I andra fall gör de ett aktivt val att kliva av yrkeslivet tidigare.
Ändå hade Reinfeldt rätt i sin grundläggande tanke. Och han har rätt i dag, när han i Dagens Nyheter gör ett liknande utspel.
Den allmänna folkpensionen infördes 1913. Då skulle pensionen inträda vid 67 års ålder. Medelåldern var 58 år för kvinnor och 56 år för män. I dag lever vi tills vi är över 80 år och de flesta kan se fram emot 20-25 års liv som pensionär.
Det säger sig självt att två saker händer i det läget. Dels finns det en massa pensionärer som faktiskt vill jobba vidare. Många känner inte att de är klara vid 65 eller ens 67. En del kanske vill vara pensionärer ett par år, men längtar sedan tillbaks till arbetslivet. Dels drar systemet enorma mängder pengar när allt fler pensionärer ska få pension under allt längre tid.
Vi vet också att välfärden kräver att vi jobbar mer. Även med de senaste årens stora invandring kommer det snart finnas oproportionerligt många pensionärer sett till hela befolkningen.
Det enklaste vore att införa en allt mer flexibel pensionsålder. De som kan och vill jobba vidare ska också få göra det. Den möjligheten finns ofta redan idag, men att stadfästa ett sådant system skulle göra det mer ”normalt” och accepterat.
Men det kanske allra viktigaste är att förändra arbetslivet, så att färre blir utslitna och fler kan jobba så länge de vill. Det måste bli bättre arbetsmiljö, mindre stress i jobbet, färre tunga lyft, färre arbetsmoment som sakta, nästan omärkbart bryter ned människors kroppar.
Det måste också bli enklare att byta jobb och bransch även sent i livet, inte minst för att man ska kunna ta ett fysiskt enklare jobb på ålderns höst.
Utvecklingen de senaste åren har dock gått åt det rakt motsatta hållet. Trygghetssystemen är sämre än för 30 år sedan. Arbetslivet mera osäkert. Den borgerliga regeringen monterade ned vuxenutbildningen, minskade möjligheten till kompetensutveckling och drog ned på arbetslivsforskningen. Genom Alliansens politik kom vi alltså längre ifrån ambitionen att höja den reala pensionsåldern. Den delen av historieskrivningen talar Reinfeldt dock tyst om.
Den nuvarande regeringen har justerat en del av de värsta misstagen, men mycket återstår.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
