Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Innebär en skärpt arbetskraftsinvandringspolitik att infödda, icke-rasifierade svenskar ställs mot utländska arbetssökande på ett orättfärdigt sätt? Nej, Socialdemokraternas utspel om arbetskraftsinvandring är för det första ingen direkt ny, omvälvande politik. Arbetarrörelsen har alltid sagt att vi i första hand ska se till att alla arbetssökande som redan bor i landet ska komma i fråga för de jobb som erbjuds. Ett viktigt ideologiskt skäl till det är att vi inte vill att arbetsgivare använder sig av utländsk arbetskraft för att dumpa löner och villkor.

Samtidigt har vi varit tydliga med att specialistkompetens som efterfrågas, och där det saknas sådan i landet, absolut ska kunna ta tas in via arbetskraftsinvandring – tills vi har utbildat tillräckligt med folk för att täcka behoven också inom det området. Men grundinställningen har ändå alltid varit stram. Det må vara snävt nationalstatstänkande, men så ser ju vår värld ut. Så länge som skillnaderna i inkomstnivå och levnadsvillkor skiljer sig så drastiskt som de gör, behöver vi bygga såväl centrala delar av jobbpolitiken som välfärdspolitiken på den kommunala, regionala och nationella nivån – men med goda möjligheter för den som vill och kan att både studera och söka jobb inom EU. För begränsade grupper går det givetvis att söka och få jobb också i andra länder, men då ofta antingen jobb som inte kräver någon längre utbildning, jobb inom ett företag, en myndighet eller en organisation med verksamhet i andra länder – eller väldigt specialiserade tjänster som efterfrågas utomlands.

Vi har inte någon helt öppen och fri global arbetsmarknad – men det står alla fritt att själva söka och skaffa sig jobb i andra länder om man hittar något sådant. Det är givetvis positivt för Sverige och svensk ekonomi om människor skaffar sig värdefulla erfarenheter genom jobb i andra länder – och sedan antingen kommer tillbaka till Sverige med dessa i bagaget, eller blir kvar i landet, men då kan fungera som en brygga tillbaka till svenska företag och organisationer som vill exportera till eller knyta kontakt med det nya landet.

Det är dessutom fel att antyda att en stram arbetskraftsinvandringspolitik skulle slå hårt mot ”utländska grupper”. Om något, så skapar den ökade möjligheter för alla de nyanlända och utlandsfödda som har uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige att komma in på arbetsmarknaden. Den stora klyftan på svensk arbetsmarknad idag är mellan utlandsfödda och infödda svenskar. Bland infödda är sysselsättningsgraden bland de högsta på många år. Men bland utlandsfödda är arbetslösheten alldeles för hög.

En reglerad arbetsmarknadspolitik är bra för hela arbetsmarknaden – för att undvika att löner och villkor sänks genom att oseriösa arbetsgivare försöker konkurrera med lägre personalkostnader. Men de stora vinnarna är definitivt alla de utlandsfödda som fortfarande – trots högkonjunktur – har haft svårt att få jobb på den svenska arbetsmarknaden. Det är i första hand de som ska ha de jobb som erbjuds i företag och offentlig sektor i Sverige.

För att vi ska lyckas med det, så behövs dock tre krafttag:

  • Effektivisera arbetsförmedlingen – avveckla den inte.
  • Ge människor ännu fler utbildningsmöjligheter – som leder till jobb.
  • Bekämpa diskriminering på grund av etnisk bakgrund.

Att bekämpa diskriminering på arbetsmarknaden är en av de stora utmaningarna. Dels för att det är svårt att bevisa på en arbetsmarknad där många jobb förmedlas via informella kontakter och nätverk. Dels för att den bygger på djupt rotade föreställningar om att ”vissa är si och andra är så” hos arbetsgivare. Men vi får inte ge upp för det.

De av oss som saknar utländsk bakgrund har svårt att fullt ut förstå hur djupt kränkande det är att bli nekad ett jobb på grund av din hudfärg, din brytning, ditt namn eller din livsåskådning. Men en central del av antidiskrimineringsarbetet handlar ändå om att öka kunskap och medvetenhet också om våra egna fördomar. Det finns spännande sätt att minska risken för diskriminering, t ex anonymiserade ansökningsprocesser. Problemet är att de arbetsgivare som kan tänka sig att använda sig av sådana oftast inte är de som skulle behöva göra det.

 

Daniel Färm

chef, Tankesmedjan Tiden