Kan socialdemokratin och liberalismen finna varandra i vår tid? Frågan blir alltmer aktuell i takt med att valet närmar sig. Liberal Debatt och tidskriften Tiden presenterar i ett samarbete sex nya idépolitiska essäer på temat. Först ut är Payam Moula och Andreas Johansson Heinö.
Våren 1969 intervjuade den brittiske journalisten David Frost Sveriges utbildningsminister, som sa följande:
”As we are here on earth, we are doomed to be here on earth, we should try to make life as decent as possible. That is really, very simply, the basis of my political ideology. That is what politics is about.”
Utbildningsministern hette Olof Palme och han hade rätt. Politik borde handla om vår tid på jorden. Om hur vi ska kunna leva så hyggliga liv som möjligt. Tyvärr är det sällan diskussion hamnar där, och inte heller vad modern politik primärt handlar om.
Anne-Marie Lindgren skriver i ett nummer av tidskriften Tiden från 1993 att socialdemokratins rötter går tillbaka till 1700-talets upplysningsfilosofer och den franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap (idag solidaritet). Det är kring dessa tre värdeord, tillsammans med demokrati, som den socialdemokratiska idédebatten har kretsat.
Även liberalismen har sina moderna rötter i upplysningsfilosofin. Det är dessa rötter som gjort att båda rörelser historiskt under perioder har varit enade mot politiska motståndare såväl till höger som vänster och varför de historiskt genomfört progressiva reformer och betonat vetenskapens värde.
Vår tids politiska diskussioner kretsar fortfarande kring dessa värden. Till viss del är det förståeligt då dessa värden är tidlösa och fångar något essentiellt för människan. Samtidigt borde andra värden och ideal ha ökat i betydelse givet att människans hinder för att blomstra inte är samma idag som vid tillfället för franska revolutionen. Exempelvis borde de existentiella frågorna ta större plats. I den här texten vill jag dock lyfta fram ett annat ideal som borde stå i centrum. Ett ideal som när det saknas göder det missnöjde som hotar vår demokrati. Jag syftar på rättvisa.
Innan vi fördjupar oss om vad rättvisan kräver är det värt att notera hur rättvisans idé, som tillsammans med ett knippe idéer om förtjänst och merit varit viktiga inom den politiska filosofin sedan åtminstone Aristoteles tid, är förvånansvärt frånvarande i dagens politiska diskussioner. Detta kan tyckas besynnerligt då rättvisan är ett högre och mer fulländat ideal än såväl jämlikhet som frihet.
Ställda inför möjligheten att öka jämlikhet eller frihet även om det vore uppenbart orättvist så skulle nog de flesta av avstå, ty det som är rättvist är riktigt – även om det står i konflikt med andra viktiga värden. Däremot skulle nog de flesta minska på jämlikhet eller frihet om rättvisan så kräver, även om det förmodligen skulle kännas jobbigt.
Det är även värt att påpeka att vi inom politiska diskussioner sällan kommer undan idéer om rättvisa. De spelar en viktig roll när det påstås att de förmögna förtjänar sin förmögenhet och därför bör få behålla den, och de spelar en roll när det hävdas att vårdpersonalen sliter minst lika mycket som någon annan yrkesgrupp och därför förtjänar bättre villkor.
En fördjupad undersökning av rättvisan är en uppgift långt större än vad som ryms i denna essä. I stället kan vi här ta som utgångspunkt två delar som en teori om rättvisa bör innehålla. (1) En teori om rättvisa måste innehålla en idé om förtjänst och dess roll. (2) Om förtjänst-relationer ska gälla krävs att lika möjligheter råder och därför behövs en uppfattning om vad lika möjligheter innebär.
Enkelt uttryckt kan man säga att en teori om rättvisa bör ha ett svar på vad olika människor förtjänar, så att fördelningen av nyttigheter blir rättvis, samt att den bör ha en uppfattning om när lika möjligheter råder så att principer om förtjänst ska bli aktuella.
Min tes i den här essän är att socialdemokrater och liberaler – som båda är progressiva – i princip delar uppfattning om vad lika möjligheter i ett samhälle innebär. Det i sig är inte en liten sak.
Tre principer om lika möjligheter
Så, vad kan principen om lika möjligheter innebära? Filosofen G A Cohen beskriver tre olika principer.
Den första är den borgerliga principen som ”undanröjer socialt konstruerade, såväl formella som informella, statusrelaterade inskränkningar i livets möjligheter”. Som exempel på formell inskränkning nämner Cohen slaveriet under ett feodalsamhälle, och som informell inskränkning nämns den rasism som kan drabba människor även utan raslagar. Den borgerliga principen om lika möjligheter lyckas (åtminstone ambitionsmässigt) med att vidga många människors möjligheter genom att undanröja hinder som beror på olika tillgång till rättigheter.
Den andra principen om lika möjligheter är den vänsterliberala principen, som går ett steg längre. Principen ”vänder sig nämligen även mot begränsningar som härrör från sociala omständigheter och som den borgerliga varianten förbiser, alltså från omständigheter knutna till var man är född och hur man växer upp och som inte ger de drabbade en underordnad status, men som likafullt ger dem avsevärt missgynnande i liv och arbete.” Den här principen syftar till att åtgärda orättvisor som inte kan åtgärdas med fler rättigheter. I stället kan en åtgärd som syftar till att främja lika möjligheter vara ett utbildningsystem som kompenserar barn som missgynnas av sin socioekonomiska bakgrund. Om den vänsterliberala principen implementeras fullt ut i ett samhälle så avgörs människors liv av deras talang, ansträngning och val. Inte av exempelvis deras sociala bakgrund eller kön.
Den tredje och sista principen är den socialistiska principen. Den går ännu ett steg längre och vill även kompensera för medfödda nackdelar, exempelvis kopplade till våra biologiska förutsättningar. ”Den socialistiska principen om lika möjligheter rekommenderar kompensation för alla icke-valda nackdelar, alltså sådana nackdelar som personen inte rimligen själv kan hållas ansvarig för, oavsett om nackdelarna speglar social otur eller medfödd otur.” Om den socialistiska principen implementeras och gäller fullt ut i ett samhälle så ska skillnader i utfall spegla människors olika smak, olika preferenser och val, inget annat.
Till skillnad från G A Cohen, som är en radikal socialist och förespråkar den socialistiska principen, så menar jag att en överväldigande majoritet av socialdemokrater – mig inkluderad – ser den vänsterliberala principen är en rimlig pelare att bygga ett samhälle på.
I boken Vad är socialdemokrati? skriver Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren följande: ”Jämlikhetskravet betyder att alla ska ha samma – reala – möjligheter att förverkliga just sina drömmar. I det ligger att inget utbildnings- eller yrkesval ska innebära sämre tillgång till vård och omsorg, större otrygghet vid sjukdom och arbetslöshet, eller sämre möjligheter att påverka sina arbetsvillkor.”
Författarna menar att den konservativa kritiken mot socialdemokratins jämlikhetsbegrepp blandar ihop jämlikhet med likhet. Den socialdemokratiska jämlikheten syftar inte till att alla ska leva sina liv på samma sätt, av den enkla anledningen att människor är olika. Eftersom syftet med jämlikhet är att undanröja de hinder som finns för att människor ska kunna ”förverkliga just sina drömmar” så vore krav på likhet och enformighet ett direkt hot mot jämlikheten. ”Vad socialdemokratin står för är att alla jobb ska ha löner det går att leva på, och att löneskillnader ska vara rimliga och försvarbara beroende på sådant som ansvar, specialkompetens och eventuella risker i arbetet.”
Är socialdemokratins strävan efter jämlikhet därmed identisk med Cohens vänsterliberala princip? Nej, det finns mindre skillnader. Men de är tillräckligt lika för att socialdemokrater ska kunna ställa sig bakom principen. Problemet är snarare att många av vår tids liberaler kommer att rygga tillbaka.
Den som idag läser John Stuart Mills bok Om friheten kommer läsa ett radikalt försvar för individuella fri- och rättigheter. Mycket kan sägas om detta briljanta verk men här vill jag särskilt lyfta fram ett centralt budskap i boken som ibland glöms bort. I det femte och sista kapitlet applicerar Mill frihetens principer på ett antal samhällsområden. Tidigt kommer Mill in på frågan om ekonomi och handel där han konstaterar att handel är en samhällelig fråga, inte en fråga om individuell frihet. ”Again, trade is a social act. Whoever undertakes to sell any description of goods to the public, does what affects the interest of other persons, and of society in general; and thus his conduct, in principle, comes within the jurisdiction of society.”
Mill var en frihandelsvän men betonade att detta har att göra med frihandelns konsekvenser, inte med vad demokratin har rätt eller inte rätt att kontrollera. Därför kunde Mill förespråka sådana saker som en förmögenhetskatt på 100 procent över vissa belopp, eller att det borde vara olagligt för människor som begått brott berusade att därefter vara berusade. ”The making himself drunk, in a person whom drunkenness excites to do harm to others, is a crime against others.” För några av vår tids liberaler måste det framstå som absurt att liberalismens fader ansåg att det för vissa bör vara olagligt att vara berusad. Ändå har Mill skrivit ett av filosofins starkaste försvar för individuell friheten och mot att staterna skulle begränsa denna. Hur går det här ihop?
Av den enkla anledningen att Mill var intresserad av mänsklig frihet. En frihet av och till för människor, utifrån människans behov av individualitet. Det är inte en frihet för Jeff Bezos eller kapitalister som vill bli rika på skattepengar. Det är en frihet till för den individuella människan, i sin mänsklighet.
Jag kommer inte här övertyga någon om varför en frihet som bygger på människans individualitet är mer intressant än en frihet som bygger på den idén om äganderätt. Däremot ter sig de två teorierna vara så pass olika att det blir meningslöst att ha dem inom samma paraply. Avståndet mellan liberaler och libertarianer är vidsträckt och att klumpa ihop dem kan bli ungefär lika meningsfullt som att klumpa ihop socialdemokrater med människor på den extrema vänsterkanten.
Jag hyser därför ingen förhoppning om att socialdemokratin och äganderättsliberaler (läs libertarianer/nyliberaler) ska hitta något gemensamt politiskt projekt som kan bära frukt, av den enkla anledningen att äganderättsliberaler inte accepterar den vänsterliberala principen om lika möjligheter. Den vänsterliberala principen avfärdar idéen om en äganderätt som står över demokratin; tvärtom ger principen demokratin kraftfulla verktyg inom samhällsekonomin för att uppnå rättvisans ideal. Men för liberaler med utgångspunkt i idén om människans frihet och individualitet så finns här ett radikalt och genomgripande gemensamt projekt att ta sig an.
Rättvisans idé – radikal men inte fullständig
Den vänsterliberala principen om lika möjligheter, tanken om att skolan, vården och samhället i stort ska kompensera människor för sociala faktorer bortom ens kontroll, går vid första anblick att hitta brett stöd för. Men räcker idén om rättvisa för ett politiskt projekt?
Enligt min mening vore det ett större politiskt projekt än vad enskilda partier eller samarbeten har åstadkommit på länge. Vi är långt ifrån ett samhälle där människors liv avgörs av deras talang, ansträngning och egna val i stället för deras klassbakgrund och sociala kontext. Om den vänsterliberala principen om lika möjligheter ska bli verklighet krävs radikala förändringar av skolan, bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, skattepolitiken och klimatpolitiken. För att nämna några områden.
En möjlig invändning vore att det här projektet är för vagt eller luddigt. Jämfört med andra politiska projekt såsom det ”starka samhället” eller ”möjligheternas land” kan rättvisa möjligheter tvärtom kännas mer konkret. Det är även enkelt att mäta. Minskar eller ökar den sociala rörligheten? Minskar eller ökar betydelsen av vilka föräldrar barn har för deras skolgång och senare livschanser? Minskar eller ökar segregationen mellan barn till föräldrar med olika inkomster och bakgrunder? Ser vi statistiska skillnader i inkomst mellan könen? Behandlas människor olika beroende på deras etnicitet? Till skillnad från vissa andra projekt så är rättvisan är både mätbar och konkret.
En annan möjlig invändning vore att socialdemokrater och liberaler skulle kunna enas om den vänsterliberala principen i teorin, inte i praktiken. Det är möjligt, men i så fall vore det för att den ena parten inte är villig att göra vad principen kräver. Rättvisa är en radikal idé och att uppnå ett rättvist samhälle kräver radikala förändringar. Vissa kommer rygga tillbaka av dessa, kanske för att de hotar status quo, andra värden eller kapitalstarka grupper. Men forskning om hur man minskar klasskillnader och ökar social rörlighet finns det gott om.
En tredje invändning kan vara gränsdragningsproblem. Var går gränsen för lika möjligheter? När är något ett resultat av icke-valda sociala omständigheter? Den typen av gränsdragning finns inom alla ideologier, för alla politiska projekt, och vore inget unikt för rättvisan.
Avslutningsvis vill jag säga något om vad rättvisan inte är. Den är inte en heltäckande teori om hur vi bör organisera samhället – en teori om lika möjligheter går inte in i detalj på vad det är vi ska ha lika möjligheter till. Principen målar med breda penseldrag. Vi ska ha lika möjlighet och tillgång till vissa nyttigheter som alla människor behöver och vill ha. Men en teori om rättvisa berättar inte nödvändigtvis om hur det bästa samhället för människan ser ut. Den säger inte nödvändigtvis någonting om normen ska vara trettio, fyrtio eller femtio timmar arbete i veckan – teorin säger att alla ska ha lika möjlighet att utbilda sig och sträva efter jobben de vill ha. En teori om rättvisa säger inte nödvändigtvis någonting om hur mycket samhället ska satsa på kultur, idrott och annat som ger oss mening och glädje – men teorin säger något om att tillgången till dessa saker inte ska bero på sociala faktorer bortom vår kontroll.
Häri kommer min socialdemokrati skilja sig från många svenska liberalers vision. Jag tror att vi kan åstadkomma mer än att komma fram till rättvisa spelregler för våra medborgare. Jag tror att samhället kan bli bättre än att erbjuda lika möjligheter, jag tror på att samhälle där vi använder vår tids ekonomiska välstånd, kunskap och teknologi till att skapa ett samhälle där vi gör mer än att tävla på lika villkor. Ett samhälle där vi får tid och möjlighet för vår individualitet och mänsklig att blomma ut. Där vi får tid till att leka, skapa och älska.
Min vision för samhället kommer inte delas av alla liberaler, vilket är helt i sin ordning. Kan vi däremot påbörja resan mot ett rättvisare samhälle tillsammans så har vi tagit större kliv mot ett bättre Sverige än vi gjort på länge.
Payam Moula, chefredaktör tidskriften Tiden
