För två månader sedan stod 10 000 människor på medborgarplatsen och lyssnade på Stefan Lövfen. Asylrätten beskrevs då som oantastlig. Den kände inga begräsningar. Den var absolut. Nu får samma människor höra en annan historia: ”Vi ska kraftigt begränsa antalet personer som söker asyl”. Man kan i alla fall trösta sig med att regeringen var ärlig och ärlighet räcker ibland långt. Men inte i det här fallet.
För det fanns ingen logik i det påståendet. Tänk om samma sak hade sagts om cancersjuka? ”Vi vill kraftigt få ner antalet personer som dör i cancer, därför slutar vi diagnostisera människor med cancer.” Eller arbetslöshet? ”Vi vill kraftigt få ner arbetslösheten, därför begränsar vi rätten till arbete”.
Det råder ingen tvekan om att svenska myndigheter och kommuner, i ett läge där nästan hela Europa vänt döva örat till, fått ta ett enormt ansvar. Det är begripligt att de svenska myndigheterna inte var tillräckligt beredda att hantera en situation som denna. Men tvärtemot det som sägs nu kan detta ansvar aldrig innebära att man tar sig vatten över huvudet. Att flertalet kommuner rapporterar om otillräcklig mottagning för asylsökande är självfallet oroväckande. Det inhumana är inte, att inte kunna erbjuda alla nyanlända en fullvärdig mottagning, det är att förneka en människa rätten till skydd. Argument som ”Vi har inte råd” och ” våra kommuner har inte mer plats”, känns tunna bredvid argumentet om ”rätten till skydd”.
I motsats till det som sades av Åsa Romson kommer inte den här perioden att gå till historien som den tid då vi kände oss stolta över Sverige. Den kommer att gå till historien som tiden då Sverige tillsammans med alla andra EU-länder valde att se ut som de tre klassiska aporna. Man vägrar ta in, vägrar att se och vägrar att ta sig an utmaningen.
Det är så många saker som har sagts fel under de senaste dagarna. Att säga ”Vi tror på ett humanitärt flyktingmottagande” blir fel när föräldrar inte kan ta hit sina barn via familjeåterförening, flyktingar tvingas arbeta under osäkra förhållanden eftersom kravet för uppehållstillstånd numera har blivit att man ska vara anställd på ett svenskt företag. För vilket seriöst företag anställer en person med tillfälligt uppehållstillstånd? Och traumatiserade barn misstänkliggörs med hjälp av otillförlitliga åldersbedömningar som en hel läkarkår varken står bakom eller vill genomföra.
De som säkrat arbete och efter tre år har chansen att förlänga sitt uppehållstillstånd kommer, i samband med veckans beslut, att sitta i en osund beroendeställning till sin arbetsgivare. Är det här verkligen vad regeringen vill? Att man utöver asylrätten samtidigt urholkar arbetsrätten och den svenska välfärden?
Att säga ”Det kommer att bli ett andrum för myndigheter och kommuner” blir fel, när Migrationsverket gång på gång påpekat att deras arbetsbörda kommer att bli större på grund av tillfälliga uppehållstillstånd som måste utredas varje till vart tredje år och beviljandegraden för skydd i Sverige fortsatt kommer att vara lika hög, när polisen redan nu rapporterar om utbränd personal och samtidigt mobiliserar till hård gränsbevakning, när tillfälliga uppehållstillstånd gör det ännu svårare för kommuner att planera ett långsiktigt bostadsbyggande, etablering av nyanlända och skapar osäkerhet för den enskilda individen. De långsiktiga kostnaderna kommer att bli högre men flyktingkatastrofen kommer att kvarstå.
Så vad innebär de senaste dagarnas beslut:
- Reglerad invandring: kan enbart ske genom lagliga vägar. Eftersom regeringens ståndpunkt innebär allt annat än lagliga vägar och snarare spär på incitamenten för flyktingar att ta ännu farligare vägar till Sverige och EU kommer invandringen inte att regleras. Tvärtom kommer den att bli än mer oreglerad.
- Ansvarsfull flyktingpolitik: innebär inte att stänga ute människor som flyr för sina liv, ett urholkande av asylrätten, att piska upp en hotfull stämning mot flyktingar och andra invandrade svenskar och att blunda för de orsaker som gör att människor tvingas på flykt.
- Att kraftigt begränsa antalet som söker asyl: det finns ingen empirisk undersökning som bekräftar detta. Antalet personer som tvingats på flykt ökade från 50 till nästan 60 miljoner flyktingar mellan åren 2013 och 2015. Antalet personer som tar de farliga vägarna till Europa ökar för varje år och kommer att fortsätta att göra det oavsett signalpolitik.
- En kontrollerad yttre gräns och att tillfälligt avskräcka människor från att komma hit: Medelhavet är ett tydligt bevis på att detta inte har gått.
Visst är det viktigt att säkerhetsställa en fullvärdig mottagning här i Sverige, men det humana behovet är större. Att begränsa rätten till skydd, är att begränsa rätten till liv. Så enkelt är det och det har Sverige nu bestämt sig för.
