Vår tids stora politiska uppgift för progressiva partier och rörelser i Sverige och världen över är att återskapa framtidstro och ersätta dystopi med ett samhällsbygge baserat på jämlikhet och utveckling. För att lyckas med det behöver vi öka förståelsen för idéerna bakom den hatfyllda, högerextrema och rasistiska politik som har stark medvind världen över.
I land efter land – inte bara i Europa – tar högerpopulister och etnonationalister makten: Bolsonaro i Brasilien, Duterte i Filippinerna, Erdogan i Turkiet, Putin i Ryssland och givetvis Trump i USA. Av EU:s regeringspartier må Viktor Orbáns Fidesz vara värst, efter att enligt ungerska statsvetaren Péter Krekó ha blivit mer högerextremt än tidigare öppet rasistiska Jobbik. Men Orbáns Fidesz har en politisk och idémässig samhörighet med Salvinis Lega i Italien, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Lag och rättvisa i Polen och Rassemblement National (fd Front National) i Frankrike – för att nämna några. I Sverige är givetvis Sverigedemokraterna det främsta uttrycket för denna nationalistiska och högerpopulistiska våg.
De olika grupperna, partierna och företrädarna präglas i olika grad av brutalitet och radikalism. Den nyvalda brasilianska presidenten Bolsonaros rasistiska, odemokratiska, homfoba och kvinnoförnedrande uttalanden – bland annat om att döda tiotusentals människor, bejaka tortyr och hylla diktatur – väcker berättigad avsky. Men de känns igen från flera andra. Inte minst från den filippinska presidenten Duterte – vars dödspatruller mot civila är tydliga brott mot de mänskliga rättigheterna.
I de nordiska länderna har Sverigedemokraterna och deras systerpartier i Danmark, Norge och Finland en mer städad retorik. Men bakom denna retorik finns en annan – ännu mer radikal – agenda. Partisekreteraren Richard Jomshof råkade 2015 i en intern Facebookgrupp avslöja partiledningens strategi: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”
Vilken är då dessa högerextrema och nationalistiska populisters ideologiska grund? Deras människosyn har inte vuxit fram ur ett vakuum. Den bygger på en gammal tanketradition: konservatismen, men driver dess teser hårdare, mer aggressivt och mer brutalt. Radikalkonservatismen är en oborstad punkversion av socialkonservatismens stövelputsande. Men grundtesen är densamma: att det var bättre förr och att det är skillnad på folk och folk.
Radikalkonservatismen skiljer sig dock på flera sätt från den mer socialkonservativa tanketraditionen. Där kristdemokratiska och andra konservativa bland annat har utgått från en religiös värdegrund sätter radikalkonservatismen den homogena nationen först. Religion (oftast kristendomen) kan fortfarande spela en roll – men då dels som ett uttryck för den homogena nationen snarare än de kristna värderingarna, dels som ett verktyg för att kritisera andra religioner. Borta är alla spår av (även en högst begränsad) kristdemokratisk internationalism, socialpolitiskt engagemang och vurm för skyddsbehövande och familjeåterförening. För de europeiska radikalkonservativa och den amerikanska motsvarigheten Alt Right har främlingsfientligheten framför allt tagit sig uttryck i en kritik mot islam och muslimer.
Det är dock värt att notera att radikalkonservatismens kritik av islam saknar den mer rättighetsinriktade, livsåskådningsneutrala och principiella kritik som exempelvis sekulär-humanismen kan rikta mot islam. Där radikalkonservatismen kritiserar islam för att vara annorlunda än den egna (bilden av) nationen, bygger sekulärhumanismens kritik på att vissa uttryck och utövare av såväl islam som andra religioner kränker mänskliga rättigheter. Såväl tvångsgifte, barnäktenskap, könsstympning och hederskultur som våldsbejakande fundamentalism brukar stå i fokus för en mer principiell sekulär religionskritik. Radikalkonservatismen lånar visserligen ofta sekulärhumanismens exempel – framför allt de kvinnoförtryckande uttrycken – men är vare sig feministisk, humanistisk eller sekulär. Det är inte en tanketradition som har ett neutralt förhållningssätt till olika religioner, utan en som väljer ut en viss religion för att hacka just på den, som ett sätt att skapa eller förstärka en polariserad bild av ”vi” mot ”dem”. I detta har kristna radikalkonservativa snarare mer gemensamt med just den radikala och militanta islamismen, hindunationalismen i Indien eller thailändska buddhistiska etnonationalister.
Men det är inte bara religionens roll som skiljer ut radikalkonservatismen. Där värdekonservativa har haft en vurm för överklassens, adelns, militärens och kungahusets ställning har radikalkonservatismen i stället fokus på de grupper i samhället som inte har följt med i – eller som har drabbats av – globaliseringens påverkan på samhället. Äldre, unga män, boende i orter som har drabbats av nedläggningar, och så vidare.
Men gemensamt är att vilja värna den egna gruppens relativt privilegierade ställning genom att angripa andra grupper som försöker att skapa mer jämlika förhållanden. För socialkonservatismen var det arbetarna som hotade överklassens ställning. För västvärldens radikalkonservativa handlar det om att ”det vänsterliberala etablissemanget” uppfattas vilja rucka på den vita heterosexuella mannens position. Egentligen handlar hotet inte om att försämra för honom. Men genom att förbättra för invandrare, kvinnor och andra grupper som inte har haft en privilegierad ställning blir det en relativ förändring i status och ställning som är tillräcklig för att mobilisera en motrörelse.
Därför har överklassens inte alltid så diskreta ”charm” ersatts av aggressiv hatretorik på nätet. Och i stället för ras – som ju kom att bli nazismens kännetecken – ser radikalkonservatismen i första hand kulturen som det som skiljer människor åt. De ser en mångfald av kulturella uttryck som det främsta hotet mot den enhetliga och harmoniska organismen som nationen anses utgöra.
Häri ligger också grunden till den aggressivitet som radikalkonservatismen ger uttryck för. Vår samtid anses av radikalkonservatismen präglas av ett avgörande kulturkrig som hotar nationens överlevnad. Tankarna är gamla, men globaliseringen har accentuerat frågan. I artikeln The Clash of Civilizations? i Foreign Affairs 1993 lanserade den amerikanska statsvetaren Samuel Huntington tesen att perioden efter kalla krigets slut skulle präglas av en kamp mellan kulturer. Islamistisk extremism skulle enligt Huntington vara det största hotet mot världsfreden.
25 år senare, direkt efter årets riksdagsval, ger Sverigedemokraternas chefsideolog och gruppledare Mattias Karlsson i ett starkt kritiserat Facebookinlägg uttryck för partiets vridna verklighetsbild. Efter att ha byggt upp en liknelse med tillfällen i historien då den svenska självständigheten har varit hotad av utländska militära krafter hävdar han att Sverige just nu står inför en ödesdiger kamp för sin överlevnad: ”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.” Denna krigsliknande retorik bidrar givetvis till att allvarligt öka konfliktnivån och polariseringen i det politiska samtalet. Men det är viktigt att förstå att den som köper den grundpremiss som Karlsson ger uttryck för också lätt radikaliseras.
Om man verkligen tror att den egna kulturen och nationen är utsatt för ett akut hot om utplåning så är det inte konstigt om de politiska uttrycken – oavsett om det handlar om hårda ord i kommentarsfält eller i debatter i riksdagen – blir starkt aggressiva. För de ser det själva snarare som starkt defensivt. Logiken bygger på principen att den som är utsatt för en attack är berättigad till våldsamt självförsvar.
Det är bara en liten detalj: själva grundpremissen går att ifrågasätta. För det första är kulturer knappast homogena uttryck för en enhetlig levande nationell organism. Alla kulturer har olika uttryck, som dels utvecklas genom att inspireras och påverkas av andra, dels betyder olika saker för olika personer. För det andra anammar många invandrare relativt snart stora delar av det nya hemlandets kultur eller åtminstone grundläggande värderingar – och bidrar till att utveckla den. Men en förutsättning för det är att de kommer in på arbetsmarknaden och samhället samt får gå i skolor och bo i områden som inte är segregerade.
Hur olika människor väljer att definiera sin identitet är dock komplext och i högsta grad individuellt. Kulturella, könsmässiga, klassmässiga, sexuella och andra delar av identiteten formar dem vi är. Det ska inte politiker definiera åt oss. Men på ett övergripande plan handlar utvecklingen i Sverige snarare om att vi får fler svenskar än om att den svenska kulturen är hotad. Det här har radikalkonservativa svårt att acceptera. Det beror på att de själva bärs av en stark identitetspolitisk grundsyn, som ofta betecknas som identitär.
Dogmatismen är ett annat kännetecken för radikalkonservatismen. I Mattias Karlssons kritiserade inlägg blir det tydligt att det inte finns utrymme för nyanser, kompromisser eller pragmatism. Det är ”segra eller dö” som gäller. När fakta inte stämmer överens med verkligheten – eller när försök görs att nyansera och problematisera bilden av ett samhällsproblem – så slår radikalkonservativa företrädare och sympatisörer dövörat till. Faktaresistens är i grunden ett politiskt förhållningssätt.
Men kan de högerpopulistiska och nationalistiska radikalkonservativa krafterna betecknas som fascistiska? Jämfört med Mussolinis definition av fascism saknar dagens rörelser ofta en uniformerad elitstyrka och den korporativistiska grundsynen. Men där finns samtidigt likheter: exempelvis kulten kring en auktoritär och ”karismatisk” (nåja) ledare, aggressiviteten mot oliktänkande, hånandet
av fri media och den liberala demokratin samt givetvis nationalismen och nedvärderingen av andra folkgrupper. Intressant att notera är dock att radikalkonservatismen på 1900-talets början föregick och banade väg för fascismen (och nazismen). Det finns ett tydligt släktskap.
Här väcks även frågan om Sverigedemokraterna och andra radikalkonservativa partier kan anses vara rasistiska. Juridiskt har många av dessa partier ”tvättat” sina principprogram från de flesta formuleringar som skulle kunna utgöra grund för anklagelser om olaglig hets mot folkgrupp och uttalad rasism. I stället har Sverigedemokraternas program exempelvis flera skrivningar om alla människors lika värde och kritik av rasismen.
Samtidigt är det tydligt i såväl principprogram som ledande företrädares uttalanden att dessa partier ofta präglas av en starkt kulturrasistisk grundsyn: den egna nationens kultur anses vara homogen, ”ren” och mer värd än andra kulturer. Det anses vara viktigt att alla tydligt definieras utifrån nationell kulturell tillhörighet. Några blandningar eller egenkomponerade definitioner av ens kulturella tillhörighet finns det inget utrymme för. Sedan generaliseras värderingar för en hel grupp. ”Invandrare” eller ”muslimer” anses vara på ett visst sätt.
Resultatet är klart kulturrasistiskt.
Sverigedemokraterna har ansträngt sig rejält för att framstå som icke-rasistiskt för omvärlden. Ändå har även det partiet – för att logiskt få ihop sin människo- och samhällssyn – skrivningar i partiprogrammet som bygger på en biologiskt rasistisk syn. Alla människor anses ha en viss ”nedärvd essens”, som inte går att undertrycka hur mycket en person än vill anpassa sig till sin omgivning. Slutsatsen är klar: den som inte är född av svenskar av ”rent” svenskt blod kan aldrig bli helt svensk.
På detta sätt ägnar Sverigedemokraterna avsevärd ideologisk kraft åt att försöka definiera vem som är svensk och vem som inte är det. Såväl invandrare som nationella minoriteter stämplas politiskt ut som icke-svenska. I ett skede läggs inte alltid någon formell åtskillnad i rättigheter baserat på denna. Men varför skulle ett politiskt parti vara så måna om att dela upp människor utifrån nationell identitet – om det inte handlar om att i nästa steg registrera dessa, och till slut göra åtskillnad i rättigheter baserat på just vilken nationell identitet du har blivit tilldelad? Tankesättet känns igen från den amerikanska södern och Sydafrikas apartheidsystem. Men separate but equal visade sig aldrig vara jämlikt – på något sätt. Tvärtom var det ett sätt att institutionalisera rasismen.
Många tror att Sverigedemokraterna och andra radikalkonservativa är enfrågepartier som enbart bryr sig om att minska invandringen. Det finns ofta en bild av en inskränkt fördomsfull rasist som enbart är ond (eller ointelligent). Det behöver inte vara en helt fel bild, men den behöver nyanseras och kompletteras. Radikalkonservatismen bryr sig i första hand om den egna (inbillat) homogena kulturen. Det innebär att det är pluralismen – mångfalden – som är den egentliga fienden. Detta beskriver Håkan Holmberg effektivt i boken Den farliga mångfalden (2018). Invandringen är bara ett av flera uttryck som hotar bilden av en sammanhållen organisk nation. Också feministiska, hbtq-, kulturradikala, socialdemokratiska och liberala idéer hotar den radikalkonservativa – egna – definitionen av en homogen och sammanhållen nation som bygger på en traditionell syn på människan, samhället, kvinnan, den egna kulturen, och så vidare. Radikalkonservatismen är därför djupt antifeministisk, och tvekar inte att underblåsa kvinnohat och kvinnors rättigheter.
Elitismen är en annan central del av den radialkonservativa tanketraditionen. I Mattias Karlssons talande inlägg uttrycks det tydligt: ”Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter. Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången.” Den lilla elitgruppen är givetvis SD:s partiaktiva, som ges en glorifierad särställning i vad som påstås vara en historisk strid.
Förutom det uppenbart elitistiska synsättet innebär SD:s språkbruk en brutalisering av det offentliga samtalet som försvårar dialog och sansad diskussion ens om andra partier hade velat göra det. Det är SD själva som genom sin politik och sin retorik tvingar fram ett politiskt klimat där ingen annan vill samarbeta med dem.
Radikalkonservatismen tar sig också mer aggressiva uttryck. Där andra konservativa snarare själva har varit en del av ett gammalt etablissemang har radikalkonservatismen byggt på populistisk antietablissemangsretorik. Men de har definierat media, feminister, minoriteter, rättighetsaktivister, socialdemokrater, gröna och andra ”vänsterliberala” element som ”etablissemanget”. Radikalkonservatismen har ambitioner att vara mer ”folklig” – men också mer brutal, aggressiv och provokativ på ett sätt som gamla tiders konservativa hade ansett vara oborstat och ohövligt (även om de mellan skål och vägg hade kunnat hålla med i sak).
Ett av de mest våldsamma exemplen på den amerikanska radikalkonservatismens agerande var den numerastarkt symbolladdade konflikten i Charlottesville i augusti 2017. Lokala politiker beslutade att döpa om två parker uppkallade efter två sydstatsgeneraler och att ta bort en staty av sydstatsgeneralen Robert E Lee. Månader av protester och hätsk debatt ledde fram till en stor högerextrem demonstration under parollen Unite the Right. Stora grupper motdemonstranter samlades, och det hela urartade i våldsamheter. Bland annat dödas en kvinna efter att en högerextremist kör in en bil i en folkmassa. President Trump får hård kritik för att han inte tar tillräckligt tydligt
avstånd från de högerextrema grupperna.
Radikalkonservatismen har även en annan demokratisyn än både socialliberala och liberala eller socialdemokratiska tanketraditioner. Socialkonservativa i Europa anslöt sig efter hand, före och efter andra världskriget, till den pluralistiska och moderna västerländska demokratisynen. De har fått utstå berättigad kritik för sin ekonomiska högerpolitik, men partier som Moderaterna (liksom senare Kristdemokraterna) har sedan åtminstone 1920-talet ansetts vara stabilt demokratiska. Radikalkonservativa bygger å ena sidan sin makt på en stark folklig mobilisering, och anklagar gärna andra för att använda sig av odemokratiska metoder för att hålla dem borta från inflytande. Det är värt att notera att de radikalkonservativa som har kommit till makten har gjort det med genuint folkligt stöd, vilket skiljer dem från mindre ideologiska, men tydligt högerextrema, diktaturer under historiens lopp. Väl vid makten har de dock på olika sätt börjat strypa eller undergräva fri media och ibland opposition och minoriteter.
Å andra sidan pekar dagens radikalkonservativa ut såväl media i allmänhet som den liberala demokratin som ideologiska och politiska motståndare. Orbán talar om en illiberal demokrati, som kortfattat kan sägas bygga på tro på majoritetsstyre (åtminstone så länge som man själv är i majoritet) men som saknar den moderna demokratins skydd för minoriteter, respekt för oberoende media och en konstitution som värnar oberoende domstolar, myndighetsväsende etc.
Sverigedemokraterna avslöjar i själva portalavsnittet i sitt partiprogram vilken riktning man vill gå i synen på demokratin: Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus
kring vilka som skall räknas till folket.
Här visar partier varför man är så mån om att dela upp befolkningen utifrån bakgrund och kulturell identitet – och tala om vilka av alla som bor i Sverige som ska få kalla sig svenskar och vilka som inte ska få göra det. Det handlar om att minska eller ta bort demokratiska rättigheter för människor som har permanenta uppehållstillstånd här eller som är svenska medborgare med utländsk bakgrund. Partiet är inte bara emot invandring, utan också emot invandrare – och deras barn, barnbarn och så vidare. Och de är bara för demokrati för de som de själva har definierat ska ha rätt att kalla sig svenskar.
Valet 2018 visade med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna inte är en dagslända. Ett skäl till detta är att de har en betydligt mer genomarbetad ideologi än exempelvis Ny demokrati. Samtidigt har få av partiets motståndare på djupet förstått denna värdegrund. Varje strategi för att mer effektivt kunna hantera Sverigedemokraterna bör därför bygga på en förståelse för partiets radikalkonservativa idéarv. För en sak är säker: Sverigedemokraterna är ett tydligt och radikalt högerparti – inte enbart i invandringsfrågorna. När fler arbetarväljare blir uppmärksammade på det finns det goda möjligheter att få dem att överge partiet.
Även den utdragna regeringsbildningsprocessen denna höst kan förstås och förklaras med att radikalkonservatismen knappast är en ofarlig och harmlös ”vanlig” ideologisk inriktning. I kombination med det populistiska förhållningssättet blir det därför svårt för progressiva och frihetliga partier att ens överväga att bidra till att ge radikalkonservativa SD inflytande. För de flesta partier kan kompromissa om olika sakfrågor. Men aldrig om grundläggande värderingar, riktning och ideologi.
Daniel Färm, t f chefredaktör Tiden
