Krismedvetenheten inom svensk socialdemokrati har lett till flera omprövningar, och nu växer det fram en ny starkt progressiv och realistisk huvudinriktning för 2020-talets S. Den präglas av en tydlig men hållbar vänsterbetoning i arbetsmarknads-, välfärds- och ekonomiska politiken. En del av förnyelsen är en kraftfull klimatpolitik, men också en verklighetsförankrad, principfast och lösningsorienterad grundsyn på frågor om exempelvis migration, tiggeri, hedersförtryck och inte minst integration.
Denna nya inriktning har uttryckts av flera olika röster med skilda utgångspunkter: SSU-ordföranden Philip Botström, erfarna tänkaren och skribenten Anne-Marie Lindgren, LO-ekonomen Torbjörn Hållö, regionrådet i Stockholm Aida Hadzialic, Lundaforskaren Klas Gustavsson, Tidens Payam Moula (och undertecknad), nya socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi (och flera andra S-statsråd), kommunalråd som Jimmy Jansson och Lars Stjernkvist samt många fler. Betoningarna och ställningstagandena i enskilda sakfrågor kan givetvis variera något, och detta är ingen formell eller samordnad gruppering. Men slutsatserna liknar ofta varandra.
Den nya inriktningen bryter med de senaste decenniernas konfliktlinjer inom socialdemokratin. Kärnan är en stark samhällskritik av de klyftor som har vuxit fram ur dagens kapitalistiska system, men med fokus på hållbara lösningar. Grundinställningen är rak och enkel: om vi ser orättvisor, ojämlikhet eller andra samhällsproblem så tar vi tag i dem – utan att ängsligt snegla på andra.
Den här nya socialdemokratin är inte grälsjuk, fraktionsbildande eller internkonfrontativ. Vare sig partiledningen eller någon annan ”gruppering” inom S ses som motståndare. Näsan är istället vänd utåt, mot samhällsproblemen och politiska högermotståndare. Det innebär inte att man avstår från att ställa krav internt, vilket exempelvis SSU och kommunalråden gör tydligt.
Denna nya socialdemokrati kombinerar en ambitiös och vänsterinriktad politisk reformagenda med tydliga fackliga utgångspunkter i synen på arbetsliv och arbetsmarknad. Förankringen i vanliga löntagares vardag gör att man inte blir frasradikala. En trygghet i arbetarrörelsens värderingar kombineras med en insikt om att politiken måste skapa bättre förutsättningar för alla löntagare – även medelklassen. Här finns både pragmatism och insikter om behovet av en hållbar tillväxtpolitik för att skapa fler jobb och ökat välstånd.
Men framför allt innebär det ett starkt fokus på att stärka välfärden: kraftigt höjda ambitioner för en jämlik skola, en tillgänglig välfärd och en trygg och värdig äldreomsorg är centrala för den nya socialdemokratin. Men här finns även en insikt om att inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna behöver återupprättas om alla människor ska kunna färdas väl genom livet.
Här finns även en progressiv syn på framför allt klimatfrågan. Insikten om att klimatomställningen är vår tids stora ödesfråga, som kräver omfattande politiska beslut och svåra omprövningar, är helt central för den nya socialdemokratin. Likaså finns en stark rättighets- och jämlikhetsande med från de senaste årtiondenas feministiska, HBTQ- och antirasistiska kamp.
Däremot finns det en oro för att allt för långtgående identitetspolitisk inriktning skulle bidra till att balkanisera partiet och sätta mer fokus på vemen person är än vadhen har att säga. Denna nya socialdemokrati är också starkt kritisk till tendenser att relativisera hedersförtryck eller att hänsyn till religiösa intressen och traditionella sedvänjor skulle gå före barns och kvinnors mänskliga rättigheter. Kampen mot religiösa friskolor är ett tydligt uttryck för detta.
Mest uppmärksamhet har denna nya strömning inom socialdemokratin dock fått för ett tydligt ställningstagande för en hållbar och reglerad asyl- och migrationspolitik anpassad efter förutsättningarna i kommuner och på arbetsmarknaden. Utifrån den i dagsläget dåligt fungerande integrationen samt risken för en press nedåt på löner och arbetsvillkor förespråkas därför minskad invandring tills förutsättningarna ändras. Istället sätts fokus på att komma till rätta med orsakerna till att människor mer eller mindre ofrivilligt lämnar sina hemländer samt en mer kraftfull internationell och europeisk ansvarsfördelning.
Även ställningstagandet för att stoppa tiggeriet bygger på en vänsteranalys. Här finns en stark vilja att bryta det extrema uttryck för över- och underordning samt högerns välgörenhetslogik som det fortlöpande tiggeriet utgör. Men ambitionen är inte att osynliggöra fattigdomen och utsattheten, utan att bekämpa den. I första hand genom att tvinga hemländerna att ta sitt ansvar för sina medborgare – genom utbildning, jobb och krafttag mot diskriminering.
Vissa har kallat denna inriktning för ”TAN-vänster”. Det är både olyckligt och fel. Den omhuldade GAL-TAN-skalan (GAL = grön, alternativ & libertär; TAN = traditionell, auktoritär & nationalistisk) fungerar dåligt för att förstå socialdemokratin. TAN är en konservativ och ofta främlingsfientlig högerposition, som värnar och vill förstärka ”vi mot dem” samt över- och underordning på ett sätt som är främmande för en humanistisk, solidarisk och jämlikhetssträvande rörelse som socialdemokratin. När denna nya socialdemokrati förordar en stram och reglerad invandring eller stopp för tiggeriet så görs det utifrån en vänsteranalys och en strävan efter att hitta hållbara och realistiska lösningar på dessa problem, också för de som berörs. Men aldrig utifrån en auktoritär och nationalistisk högerposition.
Inte heller den klassiska höger-vänsterskalan hjälper oss att förstå socialdemokratins vägval. Socialdemokratin är en vänsterrörelse. Alla socialdemokrater är vänster. Det gäller inte minst den nya inriktningen. Här finns inget vurmande för skolvalssystemet eller ängslighet inför högerns bidragsretorik. Tvärtom återknyter man till en klassisk samhällskritik av de växande klyftorna. När progressiva och realistiska socialdemokratiska förespråkare anklagas för att vara ”högersossar” så visar det därför snarare att kritikerna inte har förstått den förändring som har skett, utan lever kvar i gårdagens konflikter.
Ett bättre sätt att förstå dagens socialdemokrati är utifrån skalorna hållbar/realistisk vs populistisk/idealistisk; samt internkritisk vs samhällskritisk. Häri ligger också socialdemokratins viktigaste vägval: en ambitiös men hållbar reformpolitik baserad på en skarp samhällskritik – eller en idealistisk alternativt populistisk inriktning kryddad med omfattande internkritik. Det förra alternativet är den nya inriktningens – som i hög utsträckning därmed alltså bygger på klassiska socialdemokratiska analyser, förhållningssätt och reformlusta. Så egentligen är den ”nya” inriktningen snarare en återknytning till traditionell socialdemokrati, anpassad till dagens verklighet.
Sammantaget kan en starkt progressiv realism kan bli socialdemokratins väg framåt. I det kan partiet knyta an till såväl den tidiga socialdemokratins stora tänkare Nils Karleby (författare till ”Socialismen inför verkligheten”) som vår tids Thomas Piketty (som har varit ledande i att uppmärksamma de ökade klyftorna i dagens kapitalistiska system) och Greta Thunberg.
Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden
