Stockholm, maj 2028. Regeringens budgetsammanträde slutade som vanligt med två slutsatser: kraftiga nedskärningar på välfärden och kraftigt höjda anslag till försvarsmakten. Sedan det demokratiska sammanbrottet i Finland, då den högerpopulistiska regeringen hade bjudit in ryska rådgivare och låtit ryska förband upprätta en bas på Åland, hade allt förändrats också för svensk politik.
Den ryska framstöten hade skett massivt och på bred front. Tyskarnas beroende av rysk gas, britternas ökenvandring efter Brexit och framväxten av allt fler högerextrema regeringar med nära band till Moskva hade försvagat EU:s möjligheter att agera tydligt och samfällt när den demokratiska regeringen i Ukraina föll för aggressiv rysk destabiliseringspolitik. Eller när hela Mellanöstern – inklusive Turkiet – i praktiken hade blivit en rysk intressesfär efter USA:s fullständiga reträtt från regionen.
Den största chocken kom ändå när även Finland föll för den nya ryska expansionspolitiken. USAs stöd uteblev helt eftersom ”Normandiedoktrinen” nu helt styrde president Mike Pences utrikespolitik. Argument som ”Finnarna hjälpte inte oss i Normandie” hade sedan Trumps svek mot kurderna hösten 2019 präglat amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Trots årtionden av nära säkerhetspolitiskt samarbete mellan USA, Sverige och Finland vände amerikanerna därför den finska demokratin ryggen när den ryske ”evige presidenten” Putin började prata om Östersjön som ett ryskt innanhav. Pence pekade dessutom på att det inte fanns någon formell alliansförpliktelse, att detta var ett huvudbry för européerna, och att finnarna ju faktiskt hade hjälpt Hitler under Andra världskriget.
Läget i regeringskvarteren i Stockholm var förtvivlat. Handlingsalternativen för den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen var extremt få. Utan faktiska allierade framstod det återupptagna svenska stridsropet ”Finlands sak är vår” som en papperstiger. Norrmän och danskar ville hjälpa till, men USA, Turkiet och andra inom Nato hindrade dem från att agera militärt på ett sätt som skulle riskera att dra in resten av militäralliansen i en konflikt med Ryssland.
Den svenska statsministern hade dessutom fått ett ultimatum: acceptera en rysk militärbas på Gotland, eller se hela det svenska samhället braka samman efter samordnade cyberattacker, plötsliga magsjukeepidemier, utslagning av vitala samhällssystem och en massiv destabiliseringskampanj via sociala medier. Med deep fakes, hade statsministern fått veta, skulle minst halva befolkningen få se och höra försök att förringa effekterna av nedskärningarna inom välfärden från statsministerns egen mun – eller, rättare sagt, från en extremt välliknande och trovärdig virtuell förfalskning av henne själv. ”Vad fan ska vi göra?”, skrek hon till de övriga regeringsmedlemmarna, som alla vände bort blickarna och skakade på axlarna.
* * *
Det här är en fiktiv framtidskildring. Det behöver inte bli så här. Men ett antal faktorer pekar ändå på att detta tyvärr inte är ett helt osannolikt framtidsscenario. Det gör att Sverige behöver fundera över våra säkerhetspolitiska vägval framöver. Idag vilar trovärdigheten i svensk avskräckning i hög utsträckning på dels en uppbyggnad av den egna militära och civila totalförsvarskapaciteten, dels ett nära försvarssamarbete med framför allt Finland och USA – dock utan formella alliansförbindelser.
I takt med att betydelsen av Trumps svekfulla inställning till kurderna sjunker in stiger därför osäkerheten för svenskt vidkommande: kan vi lita på att USA finns där om och när ryssarna börjar agera ännu mer aggressivt också gentemot Sverige? Det behöver inte handla om en fullskalig militär invasion av vårt land. Sannolikheten för en sådan är liten. Men hur påverkas den svenska demokratin av ökade ryska destabiliseringsmetoder och cyberattacker framöver?
Nato är just nu knappast lösningen på Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Få ser vare sig Trump eller Erdogan som naturliga bundsförvanter för ett demokratiskt och humanistiskt land som Sverige. Men det blir allt svårare att stå ensamma eller luta oss enbart mot Finland (som lär få ta första stöden om något händer) och USA (vars trovärdighet som osviklig partner har skadats i grunden).
En möjlig väg framåt är därför att revitalisera EU som en politisk union – med kapacitet och förmåga att möta påverkans- och destabiliseringskampanjer från Ryssland eller andra. Olof Palmes gemensamma säkerhetsdoktrin har tjänat Sverige väl. Men med ett geopolitiskt allt mer konfrontativt Ryssland, ett aggressivt Turkiet, ett Kina med globala ambitioner och ett svekfullt USA är det läge att börja diskutera en utveckling av den svenska säkerhetspolitiken. EU är ingen perfekt union. Men det tycks vara det bästa vi har just nu.
Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden
