– Nej, det finns ingen diskriminering mot romer i Rumänien.
Detta påstående hoppade bryskt ur munnen på Rovana Plumb, landets socialminister i fredags under pressträffen här i Stockholm efter det svensk-rumänska regeringsmötet om romer.
Lite dålig stämning kan tänkas ha infunnit sig på mötet efter det uttalandet. Den svenska regeringens avsikt med mötet var ju att diskutera hur de två länderna gemensamt ska arbeta för att rumänska romer får det bättre. I klarspråk, för att rumänska romer inte ska behöva komma till Sverige och tigga. Att deras livssituation i ursprungslandet ska bli så mycket bättre att tiggeri inte ska behövas. Detta är den svenska hållningen. Oklart vad som är den rumänska.
I Rumänien bor det drygt två miljoner romer. Detta är en högst osäker siffra, av flera skäl. Folkräkningen är inte så noga när det kommer till minoriteter, de bor långt borta, vägarna är dåliga och folkräkningskontroller kanske väljer att inte åka dit. Dessutom föds fortfarande romska barn utan att de registreras.
I påståendet att romer inte diskrimineras kan vi överbevisa ministern hundra gånger om, men frågan är om det är relevant. Hon måste ha fått till sig informationen om hur pass dålig situationen är för Rumäniens romer en massa gånger. Att inte ens hälften har tillgång till sjukvård. Att fyra av fem romer lever i fattigdom. Att medellivslängden är sex år kortare jämfört med resten av befolkningen. Om slummen, barn som inte går i skolan, analfabetism, skyhög arbetslöshet, vräkningar, hatbrott, misär.
Hur kan hon då inte ha tagit till sig detta? Betvivlar hon dess riktighet eller tycker hon inte att det är problematiskt?
För om den politiska viljan hos de svenska ministrarna på toppmötet, Annika Strandhäll och Åsa Regnér kan beskrivas som jättehög, är den nog ungefär lika jättelåg hos den rumänska motparten.
Är jag bara negativ nu, borde jag inte ändå se detta som ett steg på vägen mot någonting bättre? Visst, ett samtal länder emellan är bättre än inget samtal, men dessvärre är mina förhoppningar låga.
För några år sedan jobbade jag för Sida i Moldavien, i Rumäniens grannland. Ett fattigare land, men på många sätt väldigt likt. Som i Rumänien är romer den i särklass mest utsatta minoriteten. Detta märker man ganska snabbt, trots många fina ord, dementier om diskriminering eller att ha egentliga uppgifter på gruppens antal och faktiska situation. I min vardag kom det upp alldeles av sig själv i många sammanhang. Högt utbildade MR-förespråkare som indignerat förklarade romers särskilda genetiska stöldbenägenhet och oärlighet. Chefer inom regeringskansliet som hävdade romers ovilja att vara en del av samhället som främsta argument varför frågan inte borde prioriteras. Och ansvariga ministern som höll ett långt, upprört tal om hur irriterande det är att FN och västländerna ständigt tjatar om romerna – vi andra då, bör inte vi prioriteras?!
Den politiska viljan i länder som Rumänien och Moldavien är låg, något som kan te sig svårbegripligt för oss utanför. Men det är viktigt att inte bara döma här, att självfallet ligga på och betona allas lika värde och rättigheter. Att strida för de fattiga och utsatta. Men vi måste samtidigt ha med dessa länders historia, det kommunistiska arvet, den utbredda fattigdomen¬ ¬och andra komplexa problem i bakhuvudet. Att övertyga någon annan att satsa pengar ur deras redan skrala kassa, såsom vi tycker, är ingen lätt uppgift.
Jag hoppas att Strandhäll och Regnér inser omfattningen av det här enorma problemet och har en bra översikt över uppgiftens storlek. För om vi inte fullföljer detta fullt ut är risken stor att ingenting händer. Och det vore verkligen ett stort misslyckande, inte i första hand för politikerna, utan för Europas romer.
Lina Stenberg, Kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
