I lagom tid till årets världsekonomiska forum i Davos kommer nya siffror från biståndsorganisationen Oxfam: tillsammans äger 1 procent av jordens befolkning mer än övriga 99 procent. På bara fem år har förmögenhetskoncentrationen blivit mycket extrem. 2015 ägde de 62 rikaste personerna tillsammans lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Det kan jämföras med 2010 då det behövdes 388 av de största förmögenheterna för att motsvara hälften av jordens fattigastes tillgångar. Det här är en utveckling som alltså har skett samtidigt som debatten gått hög om luftslott inom finansiell ekonomi och om den ojämlika inkomstfördelningens destabiliserande effekt på samhällen och hämmande effekt på tillväxten.
En alltmer sammanflätad internationell ekonomi är i grunden något positivt eftersom vi vinner ekonomiskt, socialt och kulturellt på utbyte. Men i spåren av globaliseringens villkor har det uppstått en ojämn fördelning av makt, risk och vinst. Kapitalsidan i ekonomin har med tydlighet hämtat sig efter finans- och ekonomisk kris. En ihållande hög arbetslöshet och ökad utbytbarhet mellan arbetstagare har däremot försvagat arbetstagarsidan. Nyliberala värderingar har bildat norm och segmenterar sociala skillnader mellan grupper. Sambandet är påtagligt mellan kapitalets ökade makt, löntagarsidans avtagande makt och politikens ömsom tillbakalutade inställning, ömsom tillbakapressade position.
Både kapital och arbete behövs för att få ekonomier att växa. Kapitalägare och arbetskraft måste därför acceptera kompromisser sinsemellan för att kunna få till ett utbyte som samtidigt ger bra vinstnivåer, bra arbetsvillkor och som respekterar miljö och klimat. Utvecklingen under flera decennier tillbaka visar att en allt mindre andel av skapade värden utgörs av löner. Alltmer går till kapitalägarna. Vi har en fördelning där några berikar sig via krav på snabb avkastning och utan etiskt eller samhällsekonomiskt ansvarstagande, och där många istället är utsatta för eller riskerar dåliga arbetsvillkor, arbetslöshet och fattigdom.
För att undvika en globaliseringsprocess som går i baklås på grund av obalanser i fördelning av risker och vinster är det dags att förändra på vilket sätt den internationella ekonomiska utvecklingen drivs framåt. En sund utveckling kräver en bättre fördelning än den vi har idag, som innebär att en part konsekvent tar lejonparten av vinsterna och den andra de största riskerna.
I Davos pratade man förra året om Stefan Löfvens New Global Deal, ett handslag mellan parter för att få till en internationell samarbetsanda. Tanken är att koppla grepp över globaliseringens villkor, att driva gemensamma intressen med utbyte framåt genom en bättre balans (eller mer rättvisa, som somliga ser det). Låt oss hoppas att diskussionerna tar vid där de slutade och att man tar några konkreta steg mot en globalisering som är rimlig i både takt och utfall. För det är inget lotteri eller naturkraft det handlar om – system och fördelning beror på vilja och beslutsamhet.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
