Inne i centrala Paris, några kilometer bort från mötets konferenslokaler i Le Bourget, har miljörörelsens aktivister och gräsrötter förmedlat en stark röst. När den franska regeringen beslöt sig för att, trots undantagstillstånd, tillåta folksamlingar samlades tusentals människor i lördags vid Triumfbågen i en stor manifestation för klimaträttvisa. Några timmar senare tog de varandra i handen och bildade en mänsklig kedja som slingrande sig runt Eiffeltornet. Parisare i alla åldrar och miljöaktivister från hela världen fick kraftfullt fram sitt budskap – mer behöver göras för att bekämpa klimathotet, och individers, staters och företags slöseri av jordens resurser måste få ett slut.
Den gröna rörelsen, med starka röda inslag, har i Paris visat att den är på frammarsch. Förutom manifestationerna har exempelvis den kanadensiska miljöaktivisten och författaren Naomi Klein lockat flera tusen åskådare till sina tal. I talen har hon förmedlat en frän systemkritik mot kapitalismen och gått till hårt angrepp emot multinationella företag för att de förpestar miljön, tar makt från demokratiska stater och skor sig på fattiga människor. Denna rörelses framtid blir sannerligen intressant att följa, i en tid då europeisk socialdemokrati upplever en djup kris – och den tycks ha särskilt svårt att appellera till unga människor.
Själva avtalet får betraktas som en framgång, då världens ledare har visat förståelse för klimathotets seriositet och för första gången lyckats komma överens om att minska sina utsläpp. Mötets värd, Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, har med stolthet uttryckt att avtalet är ”ambitiöst likväl välbalanserat”. Han har också hävdat att mötets utkomst innebär en viktig historisk vändpunkt. Än så länge är överenskommelsen dock inte juridiskt bindande, det krävs att 55 länder, som står för minst 55 % av världens utsläpp, verkställer avtalet. Den stora utmaningen blir att se till att USA:s republikanskdominerade kongress inte motsätter sig överenskommelsen.
Det franska värdskapet har fått mycket beröm för sina ansträngningar i att övervinna den här utmaningen. Avtalet visar att erfarenheter har dragits från tidigare misslyckanden – senast i Köpenhamn 2009. Exempelvis har en stor tyngdpunkt lagts på formuleringarna och ordvalen som styr i vilken utsträckning länderna förbinder sig till att verkställa avtalet, i ett försök att omöjliggöra för republikanerna i den amerikanska kongressen att sätta käppar i hjulet.
Det återstår att se hur vattentätt avtalet är i sina formuleringar, och om det står pall för verkställandet, bland klimatförnekare i USA:s kongress, och på andra håll.
Det som däremot står klart efter veckorna i Paris är att det nu har vuxit fram en stark rörelse bland Europas unga som med systemkritik emot kapitalismen vädjar till en snabb grön omställning. Det är logiskt. Den här generationen är nämligen född efter klimatomedvetenhetens tid, och har som unga upplevt den marknadsliberala världsekonomins uppenbara bräcklighet genom finanskrisens långtgående konsekvenser.
Det är befriande att den europeiska miljörörelsen inte har lagt systemkritiken åt sidan – något som Miljöpartiet i Sverige tycks ha gjort. Att luta sig emot ett kapitalistiskt system med en ständig tillväxt, samtidigt som man förespråkar ekologisk hållbarhet, känns inte bara utmanande – utan snudd på oförenligt. En ständig tillväxt innebär också en fortsatt exploatering av jordens begränsade resurser. För att få ner de globala utsläppen behöver vi i väst både förändra våra konsumtionsmönster och livsstilar. Vi behöver köpa våra kläder second hand istället för nytt, vi behöver ta tåget istället för flyget och cykeln eller tunnelbanan istället för bilen. Förhoppningsvis kommer vi på vissa sätt att höja vår livskvalitet genom de miljövänliga valen. Dessa är dock mer tidskrävande än våra val idag och skulle innebära att konsumtionen, produktionen och effektiviteten i samhället går ned. Då blir det omöjligt att sträva efter en fortsatt tillväxt.
Om denna unga systemkritiska miljörörelse, stärkt av sin mobilisering i Paris, växer i omfattning och i framtiden på allvar utmanar om den politiska makten i europeiska länder, kanske Laurent Fabius ord om en historisk vändpunkt får en bredare mening än vad han hade förutsätt. Innan detta står klart håller vi tummarna för att Parisavtalet ratificeras på olika håll i världen – så att vi lämnar över vår planet bebolig åt framtida generationer.
Torsten Kjellgren
