Det blir en skakig resa för den nya röd-gröna regeringen. Dels ska båda partiernas politik komma till uttryck i regeringsarbetet, dels ska de få igenom den i riksdagen.
Den kanske viktigaste uppgiften blir ändå att häva Sverigedemokraternas framgångar, och det finns ett väldigt enkelt sätt att påbörja det arbetet: utse en regering med en sammansättning som speglar Sverige.
Löfven har redan lovat en jämställd regering. Det är utmärkt. Nu fattas det bara att det blir en regering med fem-sex ministrar med bakgrund i ett annat land.
Sverigedemokraterna kan tycka vad de vill om den saken, men faktum är att Sverige redan är mångkulturellt. Enligt SCB är en knapp femtedel av befolkningen född utomlands och många fler har föräldrar med erfarenheter från ett annat land. Var femte som börjar högskolan i dag har utländsk bakgrund.
De flesta vet att detta berikar Sverige. Att det gör oss lite intressantare, mer levande och mer utvecklingsbara. Rent ekonomiskt är det också en vinst.
Men som så ofta syns denna samhällsförändring ännu inte på de yttersta maktpositionerna i samhället. Det går trögare där. Företagsledare, professorer, chefer i offentlig sektor, politiker är allt för ofta en person som jag: vit, medelålders, man. Den snedvridningen blir en del av Sverigedemokraternas världsbild, där den som har en annan bakgrund per definition befinner sig där nere på samhällstrappan.
Att på ett så medvetet sätt utse ministrar med utländsk bakgrund skulle kunna uppfattas som kvotering, men det är en feltolkning. Istället handlar det om att värdera olika sorters erfarenheter och göra dessa erfarenheter till en del av den samlade bedömningen av vilken kompetens som behövs i ett sammanhang. Det är både viktigt och mycket vanligt att göra sådana bedömningar, inte minst i politiken.
De som skrev grundlagen insåg till exempel att det inte skulle fungera med en riksdag där alla kommer från samma geografiska plats. Därför röstar vi på kandidater från vår egen del av landet. När partierna ställer samman sina riksdagslistor tar man hänsyn till en rad olika faktorer. Det ska vara varvade listor. Det ska finnas kandidater från alla orter i länet. Fackliga organisationer måste få sitt. Näringslivet ska ha sina representanter.
Antalet faktorer utöver kompetensen som påverkar vilka som väljs till politiska uppdrag är många, och det fungerar av det enkla skälet att dessa olika faktorer betraktas som – och är – meriter.
För vad är egentligen kompetens? Strikt uttryckt är det inget annat än summan av våra erfarenheter och de slutsatser vi som individer dragit av dessa.
Att sträva efter fler med utländsk bakgrund i politiken blir då ett sätt att höja kompetensen genom att bredda erfarenheten i den samlade gruppen politiker.
Troligen kommer Stefan Lövfen att presentera sin regering på fredag. Det finns massor av bra kandidater. Kompetenta politiker. Låt sammansättningen av erfarenheter och kompetenser spegla Sverige som det ser ut 2014, inte som det såg ut för 40 år sedan.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
