Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Anna Kinberg Batra skramlar med vapnen och skjuter skrämselskott genom hot om regeringskris. Men istället för större SD-inflytande som många befarar, kan följden av M-utspelet bli en helt ny politisk karta inför valet 2018. En karta med tre block där SD isoleras.

Som frustande galopphästar står de där vid startlinjen. Partiledarna, otåligt stampande, väntar på startskottet inför valet. De kollar in varandra, positionerar sig för att komma iväg en sekundmeter före de andra. Politiken är som bekant ett spel och alla som kan det minsta om spelteori, vet att ingenting en partiledare gör är en slump.

Men valet är ju först nästa år, vi står ju mitt i en mandatperiod. Visst, för de flesta ligger riksdagsvalet 2018 fjärran i horisonten. Men för de politiska partierna är det nu, under våren 2017 som startpositionerna sätts. Det är nu valfrågor utkristalliseras och det är nu strategier banas ut för hur målgången ska ske.

Moderatledarens utspel har analyserats sönder och samman och mycket klokt har redan sagts. Men att M och KD sedan ett tag rör sig i SD:s riktning är ju varken nytt eller konstigt i sig. Rent krasst har alla politiska partier väljarmaximering som överordnat mål. Både moderaterna och kristdemokraterna är desperata att vinna tillbaka och vinna över väljarna allra längst till höger till just sina partier. Och hur attraheras den här gruppen högerväljare allra bäst? Ja, vi har nyss sett ett skolexempel på detta, nämligen i hur Donald Trump blev USA:s president.

M-ledaren gör något jätterationellt när hon storslaget och bredbröstat skriver ut tomma hot på Aftonladets debattsida. Hot om hur hon kan störta regeringen, bara hon vill, när hon knäpper med fingrarna. Kinberg Batra, som ursprungligen tillhör den mer liberala Reinfeldtfalangen inom moderaterna, visar härmed prov på potens och förmåga till auktoritärt ledarskap – gentemot det egna partiet, mot Alliansen och mot allmänheten. För vi ska inte glömma att de som sympatiserar med SD, precis som många av Trumps väljare i USA, efterfrågar auktoritet, anti-etablisemang och en känslomässig yvighet hos sin ledare. Inte rationalitet, fakta, slipat språk och inövade fraser. Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor har exempel att leva upp till och har allt att vinna på att lära av Trump.

Men frågan är om de andra allianspartierna går med på de Trumpska maneren som moderaterna och kristdemokraterna efterapar. Både centern och liberalerna har väljare som föraktar sverigedemokraterna. De har en traditionellt liberal och rationell grundsyn som inte kan förhandlas bort. Så samtalstonen och synen på ledarskap – huruvida den svenska politiken ska vara à la Trump eller à la Clinton – kan mycket väl bli frågan som splittrar alliansen.

Blir skiljelinjen i svensk politik mer som den amerikanska, vilket inte alls är osannolikt, kan valrörelsen bli helt annorlunda än vad vi räknat med. Splittras alliansen har vi tre block istället för två, ett vänsterblock, ett mittenblock och ett högerblock.

Med ett nytt politiskt landskap kan det mycket väl bli mitten- och vänsterblocket som får möjlighet att gemensamt sätta dagordningen, bestämma samtalstonen och erbjuda väljarna samhällets problembilder. På så sätt kan dagspolitiken komma att handla om något annat än vad den gjort med sverigedemokraterna som vågmästare. Och både sakinnehåll och samtalston kan bli helt annorlunda när vi närmar oss valår. Ett sådant scenario kan ironiskt nog vara det som minskar SD:s framfart, isolerar och slutgiltigt sänker partiet.

Något som väl knappast kan ha varit Anna Kinberg Batras intention med vapenskramlet och skrämselskotten i förra veckans SD-flört.

Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden