Resultatet av Brexitomröstningen kan inte tolkas som en rationell, sansad utvärdering av det brittiska medlemskapet i EU utan snarare som en opreciserad spark uppåt. Miljontals brittiska arbetare har tröttnat på att leva med konsekvenserna av en decennielång splittringspolitik och protesterade därför så hårt det gick när möjligheten uppstod.
De allt svartare konturerna i det brittiska klassamhället har dock inte fyllts i av EU – tvärtom har unionen tidvis fungerat som en broms när alltför marknadsliberala reformer grasserat i underhuset i Westminster. Därför krävs det nu att regeringspartiet Tories med Theresa May i spetsen visar mod och vågar erkänna att problemet inte varit EU utan den egna, söndrande politiken. Annars riskerar utträdet att leda till en ännu djupare spiral av missnöje.
Det rimmar faktiskt särdeles illa med historien att britternas missnöje ventileras med en folkomröstning om EU-medlemskapet. Ta bara Boris Johnson, konservativ politiker och tidigare ledare för Brexitkampanjen, när han i en debattartikel för tidningen The Sun (4/4-16) grät krokodiltårar och beklagade att den brittiska regeringen “på grund av EU” stod handfallen och inte kunde skydda varken nationella intressen eller stålarbetare när de sagts upp. Ungefär som att det tidigare varit tradition hos Tories att stå upp för arbetare, men att byråkraterna från Bryssel hindrade dem.
Det visar på en oerhört historielös samhällsanalys. Eller möjligen selektiv minnesförlust. Inte minst eftersom det var hans eget parti med Margaret Thatcher vid rodret som 1979 stegvis massakrerade hela den brittiska arbetarrörelsen. Det var ett rent anfallskrig som slutade med att fackföreningsrörelsen amputerades, att 50 statliga industribolag såldes ut, att andelen människor i fattigdom fördubblades, att den offentliga sektorn skars ned med 20 procent, att finanssektorn avreglerades, att hushållsskulderna skenade och att sjukvårdssystemet trasades sönder. Johnson berättar självklart inte hur konsekvenserna av Tories gärningar på något sätt ska bli annorlunda bara för att landet lämnar EU. Men det är väl strunt samma.
Välkommet nog har premiärminister Theresa May ett flertal gånger talat öppet om att en ny politik måste till. I ett anförande på Tories kongress i oktober, levererade hon en förvånansvärt nykter och hoppingivande analys av situationen. Vanliga arbetarfamiljer ska inte längre behöva svara för den rika elitens misstag. Brittiska bolag som betraktar skatter som frivilliga ska hädanefter tänka om. Agendan i framtiden kommer att präglas av en ansvarsfull kapitalism där dåligt fungerande marknader ska “repareras”. Orättvisorna ska bort, var budskapet.
Gott så. Förutom att hon någon månad senare, i ett annat anförande i ett annat sammanhang, meddelade att regeringens strategi vid utträdet är att omvandla Storbritannien till ett skatteparadis. Något som finansminister Philip Hammond i söndags bekräftade i en intervju med tyska Welt Am Sonntag. Låt oss nu hoppas att hon vågar stå fast vid det förstnämnda. Britterna förtjänar en ny socialpolitik som gynnar alla medborgare.
Benjamin Ivansson, projektledare, Tankesmedjan Tiden
