Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Förvånad och lite lättad. Det var Gabriel Wikströms spontana reaktion när valresultatet stod relativt klart sent på valdagens kväll. Men samtidigt var han starkt medveten om att detta var det lägsta väljarstödet för Socialdemokraterna någonsin. Nu ska den tidigare SSU-ordföranden och ministern analysera partiets valresultat och valrörelse.

Det har gått cirka ett och ett halvt år sedan Gabriel Wikström först blev sjukskriven och sedan i juli 2017 lämnade regeringen. Han har sedan dess hunnit få barn och kombinerar just nu pappaledighet med att leda Socialdemokraternas officiella valanalysgrupp. Gruppen, som består av en handfull erfarna personer från olika delar av partiet, är i skrivande stund mitt uppe i arbetet. Den ska vara färdigt senast i början av februari 2019. Så alla hittillsvarande slutsatser är preliminära. Men redan nu kan Wikström på ett övergripande plan reflektera över valrörelsen och resultatet.

Ingen bör förminska det faktum att Socialdemokraterna fick det lägsta väljarstödet någonsin. Det är en helt central utgångspunkt för hela valanalysen.

– Men partiet gjorde ändå en på många sätt bra valrörelse. Socialdemokraterna tappar normalt från nyår till valdagen. Denna gång blev det tvärtom i riksdagsvalet, säger Wikström.

Han pekar på att förslaget om en familjevecka slog an en sträng hos väljarkåren och lyckades bli valets stora snackis. Väljarstödet ökade synligt den dagen det presenterades. Många återfick tron på att Socialdemokraterna kan leverera reformer som märks i människors vardag.

Men även det tydliga ställningstagandet mot Sverigedemokraternas politik och människosyn spelade enligt Wikström stor roll.

– Vi uppfattades – och var – genuina i vårt ställningstagande. Vi var inte bara för något, utan även mot något. Det bidrog till att vi fick en ordentlig granskning av Sverigedemokraternas politik. Det förlorade de på. Socialdemokraterna vann på det. Och svensk demokrati vann på det.

Valspurten var stark. Men att partiet inte gjorde ett så dåligt val som opinionsundersökningarna antydde handlar enligt Gabriel Wikström i första hand ändå om att det trots allt fortfarande finns ett grundförtroende – inte minst för Stefan Löfven.

Samtidigt är han särskilt bekymradöver att partiet tappade ännu mer i landstingsvalen – om än från en högrenivå. Som gammal sjukvårdsminister har Gabriel Wikström naturligtvis ett särskilt intresse för vårdfrågorna, vilket han delar med väljarna och många folk och förtroendevalda inom partiet.

– Sjukvårdsfrågan är viktigare än på många år. Att vi har en tillgänglig sjukvård av hög kvalitet – och till en mycketlåg avgift – är en del av den svenska identiteten. Att vi tar hand om de svaga som är i behov av hjälp är en självklarhet för de flesta svenskar. När det inte fungerar fullt ut reagerar folk starkt. Därför kan enskilda problem i ett visst landsting få nationell betydelse.

– Samtidigt är det ett bekymmer att många väljare inte har full koll på vem som har politiskt ansvar för sjukvården i Sverige: dels att det är landstinget som är huvudman, dels att det i många landsting redan förra mandatperioden var borgerliga som styrde. Ändå drabbades partiet – också nationellt – av enskilda missförhållanden. Men framför allt kan det ha återspeglats i valresultatet i landstingen.

Valrörelsen präglades annars i hög utsträckning av diskussioner om regeringsfrågan. Det var enligt GabrielWikström visserligen inte orimligt, vilket inte minst perioden efter valet har visat. Men det var ändå synd.

– Väljarna försökte göra sina val på basis av vad partierna tyckte. Men när media fokuserade så hårt på vad som skulle hända efter valet så blev det svårt. Rent demokratiskt var det synd.Valrörelsen hade tjänat på att det var sakfrågor och ideologiska skiljelinjer som fick stå i centrum.Det hade varit mer ärligt mot väljarna.

Socialdemokraternas valresultat ska ses i ljuset av hur det gick för övrigapartier. Moderaterna gjorde ”en historisk nedgång”, menar Gabriel Wikström.

En del av valledningens strategi var att först återupprätta förtroendet i ett antal frågor som har kallats ”hårda trygghetsfrågor” för att senare växla över till mer klassiska ”mjuka trygghetsfrågor” (välfärd, arbetsmarknad, pensioner, m m). Funkade den?

– I teorin var det inte dumt tänkt. Klokt att få konflikten dit man är stark.Men det som det alltid handlar om är när teorin ska omvandlas till praktik. Denna gång var X-faktorn, som partiet kan ha underskattat, vikten av att kunna mobilisera de egna medlemmarna och sympatisörerna. Vi bygger kampanjerna på att enskilda partimedlemmar och sympatisörer ska känna att det är mödan värt att knacka dörr eller delta i någon annan kampanjaktivitet. Om det blir otydligt frånpartiet så blir det för många inte lika motiverande att vara med längre. Vi fick också en demobiliseringsvåg under våren, men det tog partiet igen senare.

Gabriel Wikström säger att valanalysgruppen kommer att titta närmare på det kritiska ögonblick då partiet i våras gjorde ett migrationsutspel som väckte viss debatt internt.

– Generellt kan man säga att partiet över tid har uppfattats vara otydligt i migrationsfrågan. Många väljare har uppfattat att det har varit tvära kast i partiets linje utåt. Det har både de som vill ha en mer generös inställning och de som är kritiska till amnesti med merareagerat på. Man var ganska duktig påatt förklara detta under och efter hösten 2015. Och våren 2017 ställde sig partikongressen bakom omläggningen.Men man hade inte kommit tillräckligt långt i den interna förankringen för att kunna hantera det fullt ut en tredje gång våren 2018.

Nu väntar en intensiv vinter för valanalysgruppen. Senast den 1 februari ska analysen presenteras. Ambitionen är att försöka skapa förståelse för vad som låg bakom det tvetydiga valresultatet: det sämsta någonsin, men samtidigt en lättnad för många. Och vad partiet mer konkret kan dra för lärdomar av det.

Därefter är det partikongress, där viktiga vägval kring partiets kunskaps- och kompetensutvecklingspolitik samt organisation och formerför politikutveckling ska beslutas. Och sedan är det valrörelse igen. Om inte förr…

Text: Daniel Färm
är tf chefredaktör på Tiden