”Poststrukturealismens epistemologiska grund, subjektivismen, och dess ontologiska grund, nihilismen, torde med andra ord vara hållningar som anhängare ansluter sig till för att de håller dem sanna”.
Det här citatet från Lena Anderssons nya bok ”Om falsk och äkta liberalism” fångar dess kärna. Boken, som jag förväntade mig skulle handla om politisk filosofi, handlar till stor del om metafysik. Språket är dessvärre onödigt teoretiskt vilket delvis försämrar innehållet. Istället för att med egna ord förklara för läsaren vad hon menar används en rad breda begrepp i samma mening eller stycke som gör innehållet vagt och luddigt.
Bortom språket är hennes teoretiska projekt tyvärr inte särskilt imponerande. Som Malte Persson skrev så ”argumenterar hon för en skvatt tokig platonism” och ”Att vederlägga hennes försök att metafysiskt bevisa giltigheten i en liberal naturrätt kan möjligen vara en lämplig uppgift på en A-kurstenta i filosofi.” Även om dessa ord är väl hårda delar jag kritiken i sak, och då är jag själv aristoteleiker som köper delar av hennes teoribygge.
Istället för att försöka förklara vad metafysik och platonism är tänker jag försöka förklara varför hennes bok är i konflikt med svensk (europeisk) liberalism; och varför liberalers reaktion säger något om samtiden.
Om falsk och äkta liberalism
”A person may cause evil to others not only by his actions but by his inaction, and in either case he is justly accountable to them for the injury.” – John Stuart Mill
Lena Andersson landar i att den äkta liberalismen är den libertarianska; dvs idén att en människa äger sig själv och att en teori om rättvisa måste bygga på detta. Att man äger sig själv låter bra, ungefär på samma sätt som att alla människor är lika mycket värda låter bra. Men exakt vad det innebär får vi inget svar på, inte heller vart den här rättigheten kommer ifrån eller på vilka argument den baseras (boken innehåller ett argument för självägandeskapet, det argumentet är uselt vilket fick mig att ringe en doktorandkollega och fråga var det kommer ifrån. Visade sig att det kommer från en libertarian som anser att föräldrar inte har någon skyldighet att mata sina barn utan kan låta dem svälta till döds om de så önskar.)
Idén om naturrätt som många libertarianer, och Lena Andersson, bygger sin teori om rättvisa på görs ibland narr av hos filosofer. Jeremy Bentham skrev berömt att idén är ”nonsens på styltor”. Alasdair MacIntyr skrev att tron på naturrätten är ”likadan som tron på häxor och enhörningar”.
Om detta kan man vara oense, men att libertarianer har svårt att förklara varifrån den här rättigheten kommer eller varför den existerar är erkänt. Personligen tycker jag idén att människor kan ägas är suspekt, människor är tänkande subjekt, inte objekt. Nozick, den kanske mest berömde libertarianen skriver själv i sin bok att han inte erbjuder en “precise theory of the moral basis of individual rights.” Om man skriver en bok som går ut på att libertarianer är äkta liberaler och att andra, dvs majoriteten av liberala filosofer och politiker, är falska liberaler bör man rimligen försvara eller förklara naturrätten i sin bok. Det lyckas inte Andersson med.
En annan sak som slår mig med den ”äkta liberalismen” är hur minimalistisk och tyvärr intetsägande den kan vara. Detta märks när Andersson kritiserar kroppsaktivism, metoo och ”kulturradikala frisyrnormbrytare”. För libertarianer existerar inte orättvisor på samma sätt som för liberalera feminister. Jämställdhet och sexism är ett utmärkt exempel. En libertarian frågar sig ”har personens självägandeskap blivit kränkt?”, liberala feminister frågar sig ”varför blir många kvinnor behandlade utifrån sitt kön istället för sin person? Varför kan kvinnor höra att de är fula/vackra utan smink men inte män och är det rimligt att överviktiga kvinnor straffas för sin vikt mer än män?”.
Orättvisor existerar. Ska vi förstå kroppsaktivism och metoo så måste vi förstå att det handlar om individer som drabbas av orättvisa och är förbannade. De är ledsna. De är uppgivna. Sättet vilka orättvist behandlade individer gör motstånd på skiljer sig. De är inte alltid ”rationella” utifrån en teoretisk plan om det mest förnuftiga sättet att göra motstånd på. Man kan diskutera sättet olika individer bedriver aktivism på, men att många av dem reagerar på orättvisor är ett faktum.
För en libertarian blir detta komplicerat. Orättvisor i den här bemärkelsen, som politiska problem, existerar inte. Det enda som existerar i en politisk bemärkelse är om någon kränkt självägandeskapet eller inte. På så sätt kommer det sig att Andersson ägnar mer tid åt att problematisera kroppsaktivism, frisyrer och demokratin (den beskattar ju folk) än att diskutera orättvisor. För ”äkta” liberalism handlar inte om orättvisor. Den handlar inte om samhällsproblem. Den handlar inte om det goda livet, det goda samhället eller om gemenskapen vi är dömda till.
Hade jag varit liberal hade jag förmodligen blivit arg över att Andersson hade kallat mig för en falsk liberal. Det faktum att så få tycks ha blivit arga säger något om den svenska liberalismen idag.
Payam Moula
Chefredaktör Tiden Magasin
