Ledare av Daniel Färm, publicerad i Tiden Magasin nummer 1 2019.
Den utdragna regeringsbildningsprocessen lade på många sätt en våt filt över den nationella socialdemokratiska idé- och eftervalsdebatten. Samtidigt har det sedan valet pågått ett ofta bra och framsynt samtal om socialdemokratins vägval lokalt i s-föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt runt om i landet. I Malmö har förutsättningarna för det starka samhället diskuterats. I Norrköping har det argumenterats för vikten av visioner – och riskerna med en övertro på sådana. I Solna har Byggnads pratat om vikten av facklig-politisk samverkan. I Sandviken har arbetet med att förstå den radikalkonservativa och högerextrema utmaningen mot det öppna, demokratiska och pluralistiska samhället påbörjats. Och i Lycksele har man bestämt sig för att arbeta strukturerat för att återta makten som förlorades efter 48 år.
Ändå har många beklagat sig över frånvaron av idédebatt inom partiet. Som om den skulle komma färdigpaketerad ovanifrån. Partiet behöver visserligen en struktur för hur tankar som kommer fram i idédebatten kan fångas upp och omvandlas till politik. Och det är inte omöjligt att partiet centralt också kan göra en hel del ytterligare för att stimulera den interna debatten. Men idédebatten pågår och bör pågå redan runt om i den socialdemokratiska folkrörelsen utan att den nödvändigtvis måste kommenderas från partiet centralt. Den S-förening, arbetarekommun, SSU-klubb eller fackklubb som inte har diskuterat såväl valet som socialdemokratins framtida vägval finns inte. Och om den finns, så har den inte gjort sitt jobb.
Så nästen som klagar över att det inte pågår någon idédebatt inom socialdemokratin utan att själv bidra med egna tankar bör tvångsplaceras på ABF-kursen ”Kom ned från läktaren!”. Samtidigt är det viktigt att ha några utgångspunkter för idédebatten:
1 Skilj på regeringen och partiet. Regeringen är bunden av januariavtalets 73 punkter, och kommer att vara fullt upptagen med att genomföra dessa. Men partiet självt måste – utan att begränsas av vad överenskommelsen med de andra partierna stipulerar – utveckla socialdemokratins egna svar på människors och samhällets utmaningar. Partiets egen förnyelse måste ske frimodigt och med lika stark förankring i våra värderingar som öppenhet och nyfikenhet inför framtidens nya förutsättningar. Detta förnyelsearbete kan givetvis inte helt frångå de parlamentariska förutsättningarna. En klok förnyelse innehåller även en strategi för hur så många av förslagen som möjligt ska kunna genomföras i ett läge då vi inte har egen majoritet. Men den kan inte heller utgå från ett allt för ängsligt förhållningssätt.
2 Våga tänka nytt. Det finns en stark lojalitetskultur inom partiet och rörelsen. Det är bra på många sätt. Men det finns också en risk att det hämmar nytänkandet. Det är ok att komma med förslag som inte redan står med i befintliga handlingsprogram, riktlinjer och budgetar. Det är till och med nödvändigt. Ingen tycker exakt som partiledningen i alla dess delar. Jag gör det då rakt inte, vilket den som läser vidare i denna tidning snabbt kan upptäcka. Med det sagt behöver man inte kasta ut all hittillsvarande politik med badvattnet. Socialdemokratin är fortfarande reformister (!), inte ett parti som bygger sin politik på allt för hastiga och drastiska förändringar. Och allt nytänkt behöver inte stöpas i samma vänsterradikala form. Den som gnäller över exempelvis Reformisterna får gärna själv komma med förslag som på andra sätt och i annan riktning stärker en socialdemokratisk politik för jämlikhet och frihet.
3 Våga diskutera och debattera internt – men med omsorg om varandra. Det finns även en viss konflikträdsla inom partiet som också den riskerar att hålla tillbaka en nödvändig förnyelse. Här är det viktigt att dels skilja på sak och person, dels tänka på att det finns en tid för allt. Under brinnande valrörelse är det mindre utrymme för de nya tankarna. Men på motsvarande sätt är det nu tid för högt i tak och en frejdig idédebatt med förslag till den kommande politikutvecklingsprocessen. Men viktigast är att inse att de främsta motståndarna inte finns bland de egna partivännerna, utan i de som försvarar och förstärker orättvisor, ofrihet och ojämlikhet i samhället. Så gärna spänstig idédebatt och diskussion om olika sakpolitiska förslag. Men svensk socialdemokrati behöver knappast några nya oförsonliga falangstrider eller personpåhopp. Håll dig till saken. Undvik onödig eller stötande etikettering av partivänner.
Den socialdemokratiska förnyelsen behöver vidare ske inom fem olika områden, som vart och ett innehåller ett antal strategiska vägval:
A) Idémässig utveckling. Ska Socialdemokraterna – som många uttrycker det – ”gå tillbaka” till ett slags tänkt tidigare idealtillstånd präglad av klasskamp och ”rättvisa åt arbetarne och småfolket” (som det faktiskt stod på en valaffisch från 1907)? Eller ska partiets idégrund användas för att – utifrån dagens kontext och förutsättningar – förstå de utmaningar och möjligheter som vi möter nu. Och kan idégrunden till och med kompletteras med ytterligare kärnvärden?
b) En förnyad sakpolitisk dagordning. Många begår misstaget att tro att denna mandatperiod kommer att präglas av samma dagordning som den förra. Och visst kommer kampen mot brottslighet och terrorism, liksom försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar att vara viktiga även de närmaste åren. Men andra politikområden – som under en period inte har fått lika mycket uppmärksamhet – lär pocka på ökad uppmärksamhet. Det gäller exempelvis skolan, sjukvården, skatterna och digitaliseringen av arbetslivet. Kvar från förra mandatperioden lär dock finnas migration och integration, som kommer att prägla stora delar av den svenska, europeiska och globala politiska dagordningen för en tid framöver.
c) Organisatorisk revitalisering. Hur ska Socialdemokraterna lyckas revitalisera det engagemang som varje folkrörelse bygger på samtidigt som man kommer att behöva kompromissa och inta ett högst pragmatiskt förhållningssätt i regeringsställning och i koalitioner lokalt runt om i landet? Och hur ska partiet återta positionen som bästa parti på nätet från den så kallade ”näthögern”, som de senaste åren har dominerat debatten på nätet?
d) Parlamentariska vägval. Är den mittensamverkan som partiet har ingått både nationellt och i många kommuner och regioner en tillfällig lösning, mer framtvingad av mandatfördelning, komplexa parlamentariska lägen och en ovilja att ge Sverigedemokraterna inflytande? Kommer Socialdemokraterna så snart som möjligt att vilja söka sig tillbaka till ett rödgrönt samarbete, eller bör partiet försöka att fördjupa samarbetet med de liberala mittenpartierna? Eller är det smartast att inte binda sig vid något, utan att ha så många vägar som möjligt öppna för maximal handlingsfrihet utifrån vad väljarna vill?
e)Politiskt förhållningssätt. Ska Socialdemokraterna lära av den radikala högern, och inta ett mer populistiskt förhållningssätt? Kan partiet genom att följa förespråkare av en sådan linje, såsom Chantal Mouffe, Göran Greider och Katalys, bättre väcka känslor hos väljarna och svara upp mot deras drömmar på ett snabbare och mer direkt sätt? Eller ska socialdemokratin hålla fast vid ett seriöst, underbyggt och hållbart förhållningssätt till politiken, som mer präglas av ansvarstagande än av enkla svar? Hur kan man i så fall formulera en agenda som ändå väcker stöd hos en bredare väljarbas än i det senaste valet?
För i grund och botten kvarstår faktum. Efter det lägsta valresultatet någonsin är behovet av en gedigen idédebatt och socialdemokratisk förnyelse stort. Vi på Tiden kommer att dra våra strån till stacken. Vi kommer också att erbjuda utrymme för olika perspektiv som vill stärka – inte försvaga – socialdemokratin. Vi hoppas att både få mothugg och medhåll – och att vår egen kärleksfullt konstruktiva kritik av andras förslag tas emot på ett bra sätt. Nu kör vi!
Daniel Färm
Chef Tankesmedjan Tiden
