Det finns något genuint störande, och förvirrande, över den debatt om handskakningar och badtider och islamism som förts de senaste veckorna.
Jag tror att det kan vara på sin plats att reda ut i alla fall ett par saker.
För det första är det inte islamism att införa separata badtider för män och kvinnor under någon enstaka tid per vecka. I själva verket gör vi hela tiden den sortens uppdelning i samhället. För några år sedan pågick en diskussion om att tjejer som tränar på gym ville ha en egen tid i veckan, där de kunde lyfta tunga vikter utan att en massa killar kollade in dem samtidigt. Var det kravet också islamism?
När jag gick i skolan var det vanligt att killar och tjejer hade gymnastik var för sig. Islamism?
Tja, vem vet. Kanske stod det en ond salafist och gnuggade händerna bakom en av plintarna samtidigt som vi killar slet med gympalärarens senaste idé om cirkelträning samtidigt som tjejerna spelade innebandy på andra sidan skjutväggen.
Ett öppet och liberalt samhälle måste kunna acceptera att vissa grupper ställer krav för sitt välbefinnande. För några år sedan var jag på besök i Iran och intervjuade där några företrädare för de konservativa krafterna. De hävdade bestämt att kvinnor i Iran måste vara täckta med slöja, för det är en del av den iranska traditionen, och vill man bo i Iran måste man anpassa sig. Samma sak gällde för en rad andra religiösa lagar som är mer eller mindre specifika för Iran.
När jag sade att de krafter i Europa som försvarar rätten att leva som muslim är exakt de krafter Irans högsta ledning bekämpar och att likheterna mellan de högerextrema i Europa och de religiösa politiska ledarna i Iran på flera sätt är större än olikheterna drog han lite lätt på munnen. Han fattade poängen men ville inte erkänna den.
Med andra ord: om vi i det svenska samhället inte accepterar att man kan hälsa på varandra på olika sätt eller då och då ha seperata badtider, då är närmar vi oss en inverterad variant av den världsbild som präglar de iranska mullornas handlande.
Vill vi verkligen det?
Å andra sidan betyder inte detta att alla beteenden i toleransens namn ska accepteras hela tiden. Det finns en botten. Den som kränker en enskild människas rättigheter har inte rätt att göra det. Och ett av de mer övergripande problemen med Yasri Khans sätt att resonera när han kommenterat drevet mot honom har varit att han tycks oförmögen att förstå att han skulle kunna kränka någon över huvud taget eftersom han själv kommer från en utsatt och marginaliserad grupp i samhället. Det påminner en del om den vänster som förr brukade hävda att de per definition var jämställda eftersom de var emot kapitalismen. Vänsterns kvinnor var ofta av en annan uppfattning.
För enskilda personer, eller i partier med feminism på dagordningen, kan det uppfattas som kränkande mot en kvinna att inte ta henne i hand. På samma sätt som det kan uppfattas kränkande om jag som man tvingar en kvinna att skaka min hand.
Det som bör accepteras i samhället som helhet måste med andra ord inte accepteras överallt.
Men det viktiga är att detta är en rörlig materia. Värderingar förändras, och måste förändras i ett öppet samhälle. Den som säger att gränsen är fast och orubblig får i historiens ljus alltid fel.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
