Det går inte på något sätt att fullt ut beskriva brutaliteten och meningslösheten i det terrordåd som drabbade Manchester sent på kvällen den 22 maj.
Att spränga sig själv i luften efter en konsert när unga flickor som just sett sin idol för första gången är på väg ut från konsertlokalen är så kallblodigt att ondska är det enda rimliga ordet.
Även om ondska generellt är en dålig förklaringsfaktor när det gäller terrorism.
I skrivande stund är det inte klarlagt om detta var en terrorhandling, men det är egentligen hårklyverier. Klart det var terror. På samma sätt som attacken i Trollhättan eller den på Drottninggatan.
Hela världens tankar går nu till offren och deras anhöriga. De som nu ska leva resten av sina liv med saknaden efter de som gått bort alldeles för tidigt.
Låt oss hoppas att brittisk polis kan följa mördarens spår och reda ut om han hade några medhjälpare. De ska gripas och straffas. Hårt.
Det är också rimligt att samhället i det läge vi befinner oss inom rättsstatens ramar vidtar åtgärder för att förebygga och stoppa framtida terrordåd.
Samtidigt är det nu, liksom vid andra terrordåd, viktigt att vi inte låter de yttersta extremisterna definiera den politiska debatten. Eller oss själva som samhällsvarelser.
Det finns starka sådana tendenser i dag.
De allra flesta medborgare, oberoende av vilket land vi talar om, befinner sig inte i lag med extremister, vare sig på höger- eller vänsterkanten eller i religionens utmarker.
De flesta lever sina liv, gör vad de kan för att det ska fungera, har balanserade åsikter om tillvaron och känner rimlig tillit till sina medmänniskor, även om det sista varierar mycket beroende på vilket samhällssystem man lever i.
Detta ”lagom-tillstånd” är på flera sätt grunden för vår civilisation.
Extremister vill något annat.
Med våldshandlingar och höga röster vill de provocera samhället att visa vad de uppfattar som sitt ”rätta ansikte”, trots att de ibland våldsamma svaren från samhällets sida är helt beroende av den ursprungliga provokationen. Den logiken styrde den kommunistiska terrorn på 70-talet likväl som den i dag styr den islamistiska fundamentalismens logik.
Det bästa vi kan göra är att inte ställa upp på den logiken.
Och det gäller faktiskt även i mindre dramatiska sammanhang än det vi nu sett i Manchester.
De som bara skriker för att provocera, varför låta dessa definiera hur du själv agerar i debatten? Varför inte istället välja dialog med de som vill ha dialog?
Det kan vara en början.
Och till dess sörjer vi att våldet och det blinda hatet skördat fler offer. Den här gången i Manchester.
