I helgen skrev Svenska Dagbladets krönikör Jenny Norberg en text om Islamiska staten, IS, och det lite märkliga ointresse som världen uppvisar mot detta fundamentala hot mot internationell säkerhet.
Norberg riktade in sig på övergreppen mot kvinnor. Slavhandeln. Våldtäkterna. Morden. Det institutionaliserade förtrycket. Hon kritiserade svenska feminister för vad hon uppfattat som passivitet, eller möjligen tystnad, mot dessa övergrepp.
Det blev, som alltid i dessa dagar, några timmars debatt på sociala medier, kring denna anklagelse. Jonna Sima på Arbetet skrev att Nordberg totat ihop en slapp krönika som släppt lös obehagliga krafter på nätet. Erik Helmersson svarade i Dagens Nyheter med ett av sina vanliga angrepp på svenska feminister.
Det var på ett sätt olyckligt att Jenny Nordberg pekade ut feminister för att tiga inför IS övergrepp. Hon har en poäng att den svenska feministiska debatten handlat mycket lite om det som just nu utgör de största övergreppen mot kvinnors frihet, men det är också ett faktum att feminister i Mellanöstern gjort allt annat än tigit. Där är vreden total över våldtäkterna och morden. Kurdiska, syriska, assyriska och turkiska feminister jobbar dag och natt för att hjälpa kvinnor som fastnat i IS grepp. Men närmare betraktat: varför skulle feminister har ett särskilt ansvar för att ta avstånd från IS? Det borde rimligen vara en fråga om ren anständighet.
Men läser man Nordbergs text lite närmare ser man ganska snabbt att hon klassificerar både Moderaterna och Schyman som feminister, och att kritiken därmed handlar mer om det svenska politiska etablissemangets tystnad. Där är det lättare att hålla med henne.
I valet förra året spelade vår tids kanske största politiska och militära konflikt en ytterst begränsad roll. Utrikespolitik har aldrig lockat några marginalväljare. Några kronor hit eller dit i skattetabellerna är alltid viktigare än liv och död i Mellanöstern när partierna ska locka de där extra 2 eller 3 procenten.
Det gäller för högern likväl som vänstern. Varken Anna Kindberg Batra eller Jonas Sjöstedt eller Gudrun Schyman gjorde kriget i Syrien och Irak till någon huvudpoäng när de talade i Almedalen förra året. Eller i år för delen.
Det går dock att tolka tystnaden som något annat än illvilja. Politik handlar i hög grad om de handlingsalternativ som är möjliga i nuet, och inför kriget i Syrien och IS framgångar har omvärlden inte hittat några fungerande metoder. Inte än.
Kriget har pågått i fyra år nu. Flera hundra tusen har dödats. När den arabiska våren spreds till Syrien var det några, marginella röster, som varnade för att just detta kunde hända. De som sade att al-Assads regim, hur brutal den än är, hade hållit samman Syrien och förhindrat ett krig som kunde utvecklas till det blodigaste vi sett på decennier. Ett krig som dessutom kunde sprida sig till grannländerna.
Få lyssnade på dessa röster då. Jag gjorde det inte. Jag valde att se demokratins glöd i ögonen på de demonstranter som trotsade Assad. Den fanns där. Tveklöst. De som gick ut på gatorna gjorde det av rätt anledningar. De ville störta en tyrann. I det läget kunde omvärlden ha hjälpt dem mer och satt hårdare press på Assad.
Men Ryssland blockerade FN från att agera kraftfullt. Syrien blev ett led i Putins ambitioner att återta Rysslands plats som stormakt. Att säga nej till USA och Väst som ville, om än till en viss gräns, pressa Assad hårdare blev ett led i den strävan.
Konflikten i Syrien eskalerade och göddes ytterligare av det kaos som USA:s krig i Irak skapat.
En av konsekvenserna blev IS födelse.
Och nu står vi inför ett nytt folkmord. Utan att agera. Precis det läge världen lovade sig själv att aldrig mer acceptera efter de dyrköpta 90-talserfarenheterna på Balkan och i Rwanda.
Detta borde vi alla vara jävligt upprörda över. Det är ett monumentalt misslyckande. Men personligen larmar jag hellre om kriget och övergreppen, och diskuterar möjliga vägar mot fred, än om feministers eventuella tystnad, eller för den delen om huruvida en krönikör som känner frustration över tystnaden riktar sin vrede åt exakt rätt håll eller inte.
Helt becksvart är det nämligen inte.
Dagen efter Jenny Nordbergs krönika publicerades enades FN:s säkerhetsråd i New York om att kräva ett slut på alla övergrepp mot civila i Syrien. Parterna i konflikten måste förhandla om en politisk lösning. Resolutionen föreslår en ”inkluderande övergångsregering med fullständiga verkställande befogenheter”.
Ord löser inte konflikten, men att Ryssland ställde upp på den formuleringen är ett steg i rätt riktning. Det är första gången alla i Säkerhetsrådet kan enas om något substantiellt i relation till Syrien.
Vid det här laget, med Irak-kriget i färskt minne, inser nog de flesta att en massiv militär insats utan FN:s medgivande möjligen skulle störta al-Assad, men det skulle inte bidra till en långsiktig fred. IS skulle kanske dra sig tillbaka, men svårigheten att krossa talibanerna visar att det sällan är militära medel som löser en kris av den här typen. Och IS är på flera sätt en hårdare och mer komplicerad motståndare än talibanerna i Afghanistan.
Däremot leder det fel att tro att IS skulle gå med på några rimliga fredsförhandlingar. En regim som med glädje skulle ställa upp oss alla mot väggen och låta exekutionspatrullen göra sitt jobb har inte något intresse av samtal som skulle begränsa deras handlingsmöjligheter. Därför är en vapenvila mellan de andra parterna i konflikten ett första nödvändigt steg. Först därefter kan IS bekämpas mer effektivt.
För den skull ska man inte vara naiv. Den syriska regimen bombade så sent som i helgen nya civila mål.
Vägen är lång, men påverkas inte nämnvärt av en debatt om svenska feministers eller journalisters eventuella ställningstaganden.
Jesper Bengtsson
