De flesta spådde att det skulle bli svårt att bilda en stabil regering efter valet i Storbritannien.
Så blev det inte.
Tories framgångar i valet är en monumental seger för David Cameron. För ett år sedan pekade allt på att hans parti skulle lida ett svidande nederlag och Ed Miliband skulle bli ny premiärminister. I dag har Miliband avgått som partiledare och Cameron vinkar segervisst från entrén till Downing Street 10. Han undvek dock att göra ett V-tecken med handen vinklad åt fel håll, som Thatcher när hon vunnit sitt första val 1979. Britterna är fortfarande förvånade över att deras nya premiärminister den gången gjorde fuck-off-tecken åt dem.
Ett av Camerons första löften efter valsegern var att driva igenom den folkomröstning om Storbritanniens roll i EU som han redan tidigare lovat de brittiska väljarna.
Senast 2017. Och det finns en del, inte minst framgångarna för Tories, som tyder på att utgången i den omröstningen kommer bli lika oviss som det nyss avklarade valet.
Ändå är resultatet ett bevis för att Storbritannien allt mer liknar Europa, på samma sätt som valet i Sverige förra året var en Europeisering av den svenska väljarkåren.
Den höger-vänsterskala som så länge varit helt dominernade i politiken, som gjort partier som Labour och Tories, eller för den delen Socialdemokraterna och Moderaterna, till huvudmotståndare och ensamma dominanter i politiken, gäller inte längre.
Det tydligaste exemplet är förstås Skotska Nationalistpartiet, som lägger nationalismen till sitt i övrigt klart vänsterpräglade program. I Sverige har vi FI och MP i ena änden av skalan och Sverigedemokraterna i den andra. Det talas ofta om den konflikten som en mellan å ena sidan traditionella, hierarkiska värderingar och å andra sidan antirasism/feminism/ekologism och identitetspolitik.
Det gäller inte överallt, men påfallande ofta har just socialdemokratiska partier dränerats hårdast av den ”nya” konfliktlinjen i politiken. Väljarna upplever att just socialdemokraterna har haft svårt att bygga om sina program för att passa i en postindustriell värld. I Storbritannien gjorde Tony Blair ett försök på 90-talet med sin tredje väg. Men det var ett vägval som i princip byggde på att man rakt av accepterade ett antal liberala/borgerliga sanningar. Lite mer av marknad, lite mindre klasskamp. Och även om Blair klarade av att vinna val (vilket han, det måste betonas, är ensam om bland Labourledare under de senaste 35 åren) visar tappet till de skotska nationalisterna att han också långsiktigt distanserade partiet från sina kärnväljare.
Även i den meningen finns det likheter mellan läget i Storbritannien och det i Sverige, där Socialdemokraterna i det senaste valet, efter att man i tidigare val tappat i storstäderna, nu tappade mest i sina tidigare säkra socialdemokratiska fästen. Små, industri- och bruksorter på landsbygden där människor inte upplever att de senaste årens tillväxt och modernisering kommit dem till del.
Nu återstår för Labour att utvärdera vad de senaste årens återgång till en mer traditionell Labour-politik gett för resultat. Vad som är värt att bevara av detta, och vilken väg framåt som egentligen fungerar för ett parti som har som ambition att utmana Tories om regeringsmakten.
Dessutom ska partiet välja ny partiledare.
Ed Miliband blev aldrig den räddare många hade hoppats.
Jesper Bengtsson, chef
