Valresultatet har skapat det svåraste parlamentariska läget sedan ”lotteririksdagen” 1973–76. Det ställer stora krav på partierna att nu ta ansvar. Ansvar för landet behöver nu väga tyngre än att klamra sig fast gamla koalitioner som saknar tillräckligt väljarstöd.
Moderaternas väljarstöd har rasat från drygt 30 procent till drygt 19 procent på bara två val. Samtidigt ligger både Liberalerna och Kristdemokraterna nu på bara drygt 5–6 procent var. Väljarna saknar uppenbart förtroende för Alliansen. Att det inte är en självklarhet att Ulf Kristersson ska få bilda en alliansregering är eftervalsdebattens största understatement.
Även Socialdemokraterna har tappat rejält – sannolikt till förmån för Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Partiet gjorde visserligen en rejäl spurt och fick ett bättre valresultat än vad många hade trott, men kommer nu ändå trots allt att behöva göra en gedigen analys av hur man ska bli än mer relevant för fler väljare. Ett antal politiska, strategiska och ideologiska vägval det närmaste året kommer att avgöra Socialdemokraternas förutsättningar för lång tid framöver. Men partiet är fortfarande – utan jämförelse – Sveriges största. Och de rödgröna ser ut att bli större än de borgerliga. Läget liknar i det hänseendet det som har gällt under den förra mandatperioden.
Ändå har Ulf Kristersson krävt att få styra även när Alliansen nu är mindre än de rödgröna. Nu hävdar Moderaterna att man bara ska räkna de som ingår i själva regeringen – inte de partier som har ett organiserat samarbete för att få igenom grunden för regeringens politik: budgeten. Men efter förra valet accepterade Moderaterna och Alliansen att de rödgröna som det större regeringsalternativet skulle få bilda regering. Att plötsligt ändra definition på vad som räknas som ”regeringsalternativ” visar på dålig demokratiskt sinne. I förlängningen säger ju Ulf Kristersson att det inte spelar någon roll hur många som har röstat på de rödgröna – det är ändå Moderaterna som ska styra. Det är ett maktfullkomligt och djupt odemokratiskt synsätt.
Det finns i praktiken fyra huvudalternativ för regeringsbildningen:
- Moderat enpartiregering (eventuellt tillsammans med KD). En sådan skulle lättare kunna bygga på mer eller mindre förhandlat stöd från SD och de gamla allianspartierna L och C. Det är detta alternativ som S har varnat för och utan framgång krävt Annie Lööf och Jan Björklund på besked om. En sådan skulle innebära att Ulf Kristersson får en stabil majoritet för sin regering, men också inflytande över regeringens politik av SD. Det vore ett löftesbrott som skulle drabba de ”liberala” mittenpartierna hårt.
- Alliansregering utan förhandlat stöd. Alliansen ger sig in i ett chicken race mot Sverigedemokraterna och kräver att få bilda regering utan att ha formellt förhandlat stöd av Jimmie Åkesson. Argumentet gentemot SD är att de annars de facto medverkar till att Stefan Löfven blir statsminister i stället för Åkessons favoritkandidat Ulf Kristersson. Om en sådan bildas, kommer strålkastarljuset att riktas mot Jimmie Åkesson, som har lovat att inte stödja en regering som man inte har inflytande över. Ett sätt att lösa det på är att de borgerliga partierna är mycket lyhörda för SD:s förslag och synpunkter i riksdagen – och anpassar sin politik efter dessa. Även detta skulle rimligtvis ses som ett rejält löftesbrott av Annie Lööf och Jan Björklund – även om det inte skulle förekomma några formella förhandlingar.
- En progressiv och frihetlig mittensamverkan. De två liberala mittenpartierna L och C ingår en regeringssamverkan med de nuvarande regeringspartierna S och MP. Alla fyra lär kanske inte själva sitta i regeringen. Men de skulle kunna enas i ett resonemangsäktenskap som bygger på en gemensam syn på pluralism, internationalism och ett antal viktiga sakfrågor – liksom en pragmatisk syn på politik och ett avståndstagande mot populism.
- En rödgrön regering. Om de tre rödgröna partierna blir större än de fyra borgerliga partierna, så är det inte orimligt att de – på liknande sätt som under den nuvarande mandatperioden – får bilda regering. Det förutsätter att de borgerliga partierna lägger ned sina röster i statsministeromröstningen och att de endast röstar på sina egna budgetalternativ. Annars kan SD taktikrösta på en skuggbudget som fäller den rödgröna regeringens budget.
Alliansens egna huvudalternativ – att S ska agera stödparti åt de borgerliga – är mindre sannolikt, på gränsen till maktarrogant. Det skulle i praktiken innebära en bred samlingsregering som skulle innefatta både S och M, som både Löfven och Kristersson har avfärdat i förväg. Alliansen kommer att försöka få det till att ett nej till en sådan lösning innebär att det är Stefan Löfven som ”tvingar” alliansen att ta stöd av SD. Det är naturligtvis en helt absurd tolkning. Om det är något som skulle gynna SD, så är det ett sådant regeringsunderlag med både S och M.
Sammanfattningsvis: Alliansen behöver stöd av antingen SD eller S för att kunna bilda en hyfsat hållbar regering. Att försöka bilda regering i minoritet utan förhandlat stöd är att medvetet kasta ut Sverige i osäkerhet. Det är inte att ta ansvar. Nu är det dags för Centerpartiet och Liberalerna att ta ansvar för Sverige, och släppa sin kära allians. Väljarna har ”tyvärr” underkänt det borgerliga samarbetsprojektet.
Daniel Färm
chef Tankesmedjan Tiden
