I samma paket som den blocköverskridande partiuppgörelsen om flyktingmottagande ville högern utöka RUT-avdraget. I samma andetag som man talade om nyanlända personers etablering på arbetsmarknaden krävde man avkall på krav om kollektivavtal vid yrkesintroduktion. I sviterna av ekonomisk kris, mänsklig kris och arbetslöshet luftar företrädare för arbetsgivarorganisationer tankar om nödvändigheten av fler låglönejobb. Finanspolitiska rådet efterlyste i ett utspel nya typer av jobb med låg lön och låga kvalifikationskrav som led i en ny integrationspolitik. Nya jobb som andas gamla värderingar om ett tydligt uppdelat klassamhälle.
Låglönejobb tenderar att vara desintegrerande låginkomstfällor snarare än språngbrädor mot ett framgångsrikt yrkesliv. De riskerar att bli fattigdomsfällor som reproducerar sig – yrken och arbetsmarknadsposition går i arv – som får sociala och demokratiska följdverkningar i form sämre hälsa och lägre samhälldelaktighet. Det här är samband som är kända sedan länge men ändå dyker kraven upp med jämna mellanrum, på minskade inkomster för dem som redan har det sämst och på kostnadslättnader för arbetsgivare som redan har sådana möjligheter. Det luktar aktiv medhjälp till segregerade villkor på arbetsmarknaden och därmed livsvillkor. Vart håller grundläggande värderingar om jämlikhet och rätt att inte diskrimineras på att ta vägen?
Via subventionerade nystartsjobb och instegsjobb kan arbetsgivare redan idag komma undan med lönekostnader på några tusenlappar i månaden för en anställd. Ändå är väldigt många arbetslösa och få arbetsgivare utnyttjar möjligheten till subventioner. Hur lite är de som vill sänka lönekostnaderna egentligen beredda att betala? Hur mycket ska samhället behöva subventionera om inte ens 80 procent av lönekostnaden räcker?
Och vilka jobb ser man ett samhälleligt behov av – för visst ska vi väl ändå skapa jobb som gör mesta möjliga nytta i form av både sociala värden och ekonomisk tillväxt? I så fall räcker det inte att pressa fram låglönejobb som består av att någon håller upp porten åt dig, putsar dina skor à la minute eller packar dina varor vid bandet i kassan på ICA. Den typen av jobb har vi i Sverige lyckats rationalisera bort till förmån för en mer resurseffektiv produktion av varor och tjänster.
Den svenska modellen, som både näringsliv och alla partier säger sig värna, innebär sedan snart ett sekel att vi bygger vår internationella konkurrenskraft på att vara effektiva. Det kräver att vi skrotar ineffektiva verksamheter och med detta även de mest lågproduktiva jobben. Höga löner ger oss mer ekonomiskt tillbaka än låga. Att den strategin har betalat sig ser vi bland annat i form av att Sverige är ett av världens rikaste länder med en hög allmän levnadsstandard och att vi ständigt återfinns i topp på konkurrensidex-listor.
En tanke med lägre ingångslöner är att det skulle leda till att fler fick in en fot på arbetsmarknaden. Men både internationella och svenska erfarenheter pekar på att en lägre prislapp på arbetskraften inte gör någon skillnad. Ett tydligt och färskt exempel på det, ser vi i försöket med sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Det resulterade i marginella sysselsättningseffekter till skyhöga kostnader. I Svensk arbetsmarknad har enklare typer av jobb och jobb till en lön som är svår eller omöjlig att klara sig på. Och dessa tycks inte innebära att man efter en tid och med mer erfarenhet, kunskap och kontakter än tidigare, går vidare mot mer kvalificerade arbetsuppgifter, bättre lön och fast heltidsanställning. Enligt en undersökning av OECD 2014, hade färre än hälften av tillfälligt anställda i Europa efter tre år lyckats få en heltids- eller tillsvidareanställning. Statistik från Eurofond styrker bilden och visar att fasta heltidsjobb alltmer är ett privilegium för välavlönade.
Att pressa ner lönerna än mer skulle innebära en uppenbar risk för att den arbetande fattigdomen breder ut sig. I Sverige har inkomstjämlikheten minskat dramatiskt under senare år. Men trots det råder ändå en stor jämlikhet i inkomst och levnadsstandard i relation de flesta andra länder. Detta faktum motiverar dock inte att sänka jämlikheten ytterligare. Hög jämlikhet är tvärtom något som ger både långsiktig ekonomisk effektivitet och skäl till stolthet. OECD och IMF är några aktörer som via statistik och analyser har påvisat samband mellan inkomstojämlikheter och tillväxt: ju större olikheter i inkomst, desto sämre tycks ekonomier växa.
Det är inte kostnaden som hindrar arbetsgivare att anställa utan en upplevd brist på kompetens. Svaret på det problemet är inte att justera ner kostnaden på arbetskraft utan att förstärka den kompetens som efterfrågas. Det är också ett svar som stärker vår internationella konkurrenskraft och möjliggör handel med varor och tjänster på kunskapsintensiva och inkomstbringande områden. Med många nyanlända finns en uppenbar chans att hitta och fylla behovet av kompetens. Det kan göras via utbildning, validering och pilotprojekt med snabbspår för lärare, kockar, vårdpersonal och andra som behövs inom sektorer med brist på arbetskraft.
Att etablera jobb med riktigt låga löner på svensk arbetsmarknad vore ett olyckligt steg mot ökad fattigdom för vissa och minskad ekonomisk effektivitet för samhällsekonomin som helhet. För att bygga tillit mellan individer och få en tro på framtiden att slå rot bland alla dem som tillkommer på arbetsmarknaden, måste livsmöjligheter vara någorlunda jämnt fördelade. Mycket av individens framtidschanser avgörs av den omfördelande politiken, inte minst under barndomen. Men att satsa på hälsosamma, utvecklande jobb med löner som möjliggör en bra levnadsstandard, är en omistlig byggsten i ett demokratiskt och ekonomiskt uthålligt samhälle.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
