Knäckebröd och vatten. Av en händelse fick vi i våras på bästa sändningstid veta att det var detta ett vinstdrivet förskoleföretag gav sina ettåringar utan tänder till både frukost och mellanmål. Av en händelse, det vill säga tack vare att media gjorde en djupdykning i just Hälsans förskolas förehavanden och fick fram dessa uppgifter. Inte tack vare att kommunen har koll på sina förskolor och ser till att de till punkt och pricka följer de lagar och regler som gäller.
Man kan fundera på om det är såhär demokratin fungerar. Huruvida Janne Josefsson och följderna av hans potentiella påringningar blir ett större incitament för myndigheter att verka enligt reglerna än ett automatiskt ansvarsutkrävande gentemot invånarna.
Under flera år har det rapporterats om växande barngrupper på landets förskolor. Trots klagomål och anmälningar har ingenting hänt utan utvecklingen har stadigt pekat stadigt uppåt.
Enligt Skolverkets statistik har det skett en nästan trettioprocentig ökning i stora barngrupper under de senaste tio åren. Nästan dubbelt så många barn går i grupper om 26 barn eller fler.
Bland de allra yngsta har barngrupperna ökat än mer markant, tre gånger fler barn i åldrarna 0-3 år går i grupper med 17 barn eller fler. Inte särskilt förvånande syns ökningen mest bland fristående förskolor, där har de antal barn i de största ökat nästan fem gånger i antal sett till de allra yngsta.
Kanske som en kapitulation inför detta faktum valde Skolverket i slutet av förra året att ta bort regler för maxgränser i förskolornas barngrupper. Det är här funderingarna om hur politikens ansvarsutkrävande mot medborgare och väljare egentligen fungerar.
I och med Skolverkets beslut är det upp till varje kommun att själv ha koll på och reglera att barngrupperna är ”rimliga” både inom de offentliga och privata förskolorna. Det är alltså utifrån kommunernas goda vilja ställt mot deras egen ekonomi som detta ska regleras och hållas i schack framgent. Här hade vi chansen att säga ifrån.
Protesterna mot borttagandet av maxgränsen för barngrupper har varit lågmälda. Kanske tycker vi inte att detta är ett så stort problem. Kanske drunknar vi i alla försämringar i välfärden. Men eftersom den nya skollagen säger att förskolan ska ha ett förstärkt pedagogiskt uppdrag, och större barngrupper och mindre personaltäthet rimmar illa med detta finns ett uppenbart problem. Ur facklig synvinkel blir personalsituationen förstås mycket svårare och entydig forskning pekar på att stora barngrupper är dåligt för barns utveckling också på lång sikt.
Frågan är hur stora barngrupperna får lov bli innan fler reagerar. Trettio, fyrtio barn i varje dagisgrupp? Eller är det när vi ser effekter i form av sämre skolresultat senare i barnens liv som följd av detta?
Att många kommuner har brist på dagisplatser, att föräldrar i första hand väljer förskoleplats på närmsta dagiset från hemmet och att det rent praktiskt kan vara väldigt svårt att byta förskola gör att en marknad där vi alltid väljer det bästa alternativet, inte heller inom denna välfärdsgren fungerar.
Vi har sett många försämringar i välfärden under de senaste åren, men är det inte viktigt att inte gå med på dessa? Att inte låta dem passera för att vi börjar bli så vana. Varför accepterar vi att kommuner ges helt fria tyglar att ställa sin budget mot en tryggare omsorg och bättre pedagogisk verksamhet för våra allra minsta? Det är helt enkelt dags att politikerna tar ansvar för en välfärd som åter fungerar med god kvalitet – och att vi alla ser till att kräva detta.
Lina Stenberg