Tänk om vi skulle göra något helt nytt för att få en bättre välfärd i Sverige. Tänk om vi precis som Robin Hood på julafton skulle ge de fattiga en stor påse pengar. Och vips så vore samhällets problem bortblåsta. Eller kanske inte alla problem, men väl den alltför omfattande och så svåråtkomliga barnfattigdomen.
Håll med om att detta låter helt befängt. En tanke som totalt går emot vår idé om välfärdsstaten som den ansvarige, allomfattande omsorgsgivaren. För inte kan väl det ekonomiska ansvaret ges till enskilda föräldrar, vem säger att de använder pengarna för barnens bästa?
Ändå är det precis vad Unicef föreslår i en rapport ”Does money affect children’s outcomes?” som släpptes för ett drygt år sedan. Rapporten som är genomförd av forskare från London School of Economics and Political Science, har samlat 34 olika studier från olika länder i västvärlden för att titta på hur ett ekonomiskt uppsving påverkar fattiga familjer och barn i olika hänseenden.
Här ges exempel på vad avkastning av nystartad casinoverksamhet i indianreservat gör för en del av Nordamerikas fattigaste invånare. Och vad plötsliga oljeupptäckter gör för ett tidigare nergånget norskt samhälle.
Till skillnad från vad som antogs innan studierna analyserades, var effekten förvånansvärt god utifrån flera aspekter. Föräldrars bättre psykiska hälsa, deras ökade engagemang i sina barn och därmed barnens klart förbättrade skolprestationer var tydliga effekter i samtliga delstudier. Den pressade ekonomin upptog inte längre samma energi, stressnivån sjönk avsevärt och mer kraft kunde läggas på annat, som att hjälpa barnen med läxorna. Även familjernas möjlighet att lägga undan pengar, att investera i barnen ekonomiskt och i familjens framtid var en tydlig trend.
I några av delstudierna var underlaget så pass stort att det gick att se hur hela samhällen förändrades. Här påvisades kanske det mest slående resultatet, att familjernas förbättrade ekonomi gav större påverkan på barnens välmående och skolprestationer än statens riktade investeringar i områdets skola och välfärd. Rapporten menar alltså att samma summa pengar gör mer nytta hos familjerna själva än i extra satsningar i skolan.
Det här är ett ganska drastiskt antagande. För självklart finns det ingen poäng att fördela statens budget bland dess invånare istället för att ha gemensamma samhällsinstitutioner. Men det är ändå en intressant vad ökade medel till familjer kan åstadkomma.
Utifrån rapportens resultat vore det spännande med ett tankeexperiment. Att vi kan vi få bort barnfattigdomen i Sverige genom att skjuta till extra pengar till barnfamiljer i behov. Och som bieffekt vända den negativa skolspiralen i samma veva. Skulle det fungera?
Enligt Rädda Barnen lever 230 000 barn i fattigdom. Ponera att varje sådant barn berättigar familjen 5000 kronor i månaden. Detta skulle kosta staten 13,8 miljarder kronor, en hiskelig massa pengar. Men i Statsbudgeten är 84 miljarder vikta i utgiftsposten ”Ekonomisk trygghet för familjer och barn” och 64 miljarder till ”Utbildning och universitetsforskning”. Kanske skulle där finnas medel?
Men hur lovvärt det än kan verka så skulle nog en sådan omdistribuering kräva mycket mer än ovanstående studie. Och förmodligen är det inte en påse Robin Hood-slantar någon gång emellanåt dessa familjer behöver, utan snarare ett regelbundet, stadigt ökat ekonomiskt stöd. Inte försörjningsstöd, inget som kräver motprestationer, utan ett statligt stöd som på riktigt gör skillnad för familjernas ekonomier.
Och varför inte ge det namnet ”familjevälmåendestöd”? Det är ju precis vad det skulle vara.
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
