I förra veckan slog vi förmodligen rekord i drev och näthat i Sverige.
Annika Strandhäll kallades för ”jävla hora” i en youtube-sändning. Artisten Sanna Nilsson blev trakasserad efter att ha presenterats som SVT:s julvärd. Och konstnären Kakan Hermansson tvingades backa ur en museiinvigning på grund av en accelererande hotbild. Ett axplock av hot och hat en helt vanlig novembervecka.
I offentligheten finns en standard för god ton. Vi använder inte skällsord, vi ser varandra i ögonen. Vi har ett trevligt samtalsläge. Allt detta gäller så länge vi kommunicerar med våra röster, detta verkar vara den oskrivna regeln. När vi istället använder våra pennor eller tangentbord gäller helt andra regler.
Det görs nämligen skillnad på när vi är hövliga och när vi är alldeles förfärligt fula i munnen nuförtiden. På nätet ger minsta kommentarsfält tusen möjligheter för påhopp, könsord, dödshot och allt otrevligt som kan tänkas. Twitter, Facebook och andra sociala medier ska vi inte ens tala om. Ofta är hoten anonyma, men långtifrån alltid.
Problemet med näthat i sig är inget nytt. Det som är nytt är eskaleringen i kraft, verkan och uttryckssätt som stadigt verkar öka. Och det är långt ifrån enbart offentliga personer som utsätts för detta. Var tredje ungdom har åtminstone någon gång varit offer för fenomenet.
Vad är då orsaken bakom dreven? Bland exemplen ovan är de för det första kvinnor, vilket per automatik ger ett hat inriktat på könsord, sexuella hot och anspelningar på makt. För det andra är de personer i rampljuset som enligt drevmakarna gjort något fel. Om det är att ha på sig en ful tröja, att ha twittrat om polisväsendet, eller att ha skämtat om mäns rösträtt, må vara sekundärt. För vilka fel hatarna än hittar verkar de ge anledning nog till grova, brutala hatangrepp och hot.
Det som dock var alldeles nytt och fick oss att hicka till lite extra i förra veckan, var hur socialförsäkringsministern fick ta emot de fula orden verbalt och visuellt. Att chocken blev så stor när vi hörde och såg h-ordet uttalas istället för att läsa det, är intressant. För i det ögonblicket var den oskrivna regeln om hyfs och vett i offentligheten bruten. Att det var en representant för landets näst största politiska parti som uttalade hatet gjorde ärendet än mer chockerande.
Det är anmärkningsvärt att det gått så långt att vi så till den grad vant oss vid att hot och hat sker i det skrivna ordet, att vi knappt ens rycker på axlarna åt det. Tänker vi att rädslan och utsattheten hos den som utsätts för dreven är mindre för att personen inte ser när gärningsmannen uttalar hotet? Kan inte grova förolämpningar, hot om våld och hatfulla kommentarer vara precis lika allvarliga om de ploppar upp i din telefon, var som helst, när som helst på dygnet?
Det är hög tid att damma av några gamla myter om näthat. Det är ingen företeelse i sig i en egen isolerad dimension. År 2016 är internet en del av vår vardag. Trollen lever inte i en parallell myspysig tomtar-och-trollvärld. Tvärtom livnär de sig på oss andra, på att inte låta oss vara ifred.
Dessutom måste vi börja kalla fenomenet för vad det egentligen är. Det handlar om regelrätta ofredanden, hot och trakasserier. Och eftersom hatet och hoten främst riktas mot kvinnor, vänstersympatisörer, personer med utländsk bakgrund och anti-rasister, kan vi väl enas om att kalla fenomenet vid dess rätt namn?
Det är är trakasserier och övergrepp i rasismens och kvinnohatets namn det handlar om.
Lina Stenberg, kommunikationschef
