Inför Socialdemokraternas partikongress slår partiledningen fast att Sverige återigen ska ha den mest jämlika och högpresterande skolan i världen. Förslagen från Skolkommissionen, som bland annat ville se ett ökat statligt ansvar för finansieringen ska fullföljas. Och staten har det yttersta ansvaret för att skolan är jämlik och att skolans kompensatoriska uppdrag uppfylls. Aida Hadzialic utvecklar dessa tankar.
Dammet efter kriget hade precis börjat lägga sig och landet låg i spillror. Sarajevos gator och byggnader var gropiga av skott och granatsplitter. Genom staden for rostiga spårvagnar och landskapet var kalt på grönska. Få träd hade lyckats ducka för yxorna som högg ned dem för ved under kriget. Det var första gången jag var tillbaka i Bosnien-Hercegovina. Sommaren 1998 bjöd på en omtumlande resa, på många sätt.
Trots den nästan postapokalyptiska miljön, som var en total kontrast mot min barndoms vardag på den svenska västkusten i Halmstad, var jag nyfiken på samhället jag mötte. Bland annat fick jag träffa min släkt och mina jämnåriga kusiner, vars barndom hade bestått av skolgång i krigsklassrum, skydd i källarutrymmen och brist på mat, vatten och elektricitet.
Själv hade jag precis klarat av fjärde klass och slutat nynna på Idas sommarvisa. Fröken hade önskat oss en trevlig sommar med bad, sol och glass. Nu såg jag skotthål i väggarna – där det fortfarande fanns väggar och hus som inte hade bombats sönder och samman.
Barn som vi var berättade kusinerna och jag ivrigt för varandra vilka skolor vi gick på, vilka ämnen vi tyckte om och hur våra lärare var. Själv tyckte jag om att gå i skolan. Det var mitt andra hem. Jag ansträngde mig, presterade väl och ansågs nog vara en så kallad duktig elev.
Döm om min förvåning när mina kusiner då tog fram sina matematikböcker – tryckta i gamla Jugoslavien – och började räkna betydligt mer avancerad matematik än vad jag var van vid, trots att vi var jämngamla. Jag kommer så väl ihåg hur snopen jag kände mig, för att jag över huvud taget inte hängde med.
Jag hade ju gått i skola i Sverige. Lärt mig ett nytt språk, utan bomber och granater. Var inte den svenska skolan världsbäst?
Mina omdömen i skolan visade att jag kunde allt jag förväntades kunna. Antingen var kraven för lågt ställda eller så hade jag inte fått lära mig det jag borde, tänkte jag.
Kanske räckte det inte med den trygghet och kärlek som mina lärare i Halmstad hade gett mig och klasskamraterna. Var det inte också, när jag tänkte efter, som så att årskursernabara flöt på oavsett vad man kunde, på riktigt?
Åren på högstadiet blev om möjligt än luftigare, framför allt inom naturvetenskaperna där lärarna avlöste varandra i snabb takt. I samtal med kompisar från parallellklasser och andra skolor i kommunen kom det ofta fram att vi lärde oss helt olika saker beroende på vilken skola vi gick på, och vilka lärare vi hade, trots att vi i teorin följde samma läroplan. Det var – för att förtydliga – inget fel på lärarnas vilja, kunskaper eller ambitioner. Tvärtom. Men systemet skapade inte tillräckligt goda förutsättningar för en likvärdig utbildning.
Känslan av att någonting inte stämde under min grundskoletid sammanfaller i mångt och mycket med Pisa-resultaten åren 2003–2012.
Fram till 2003 låg Sverige lite över OECD-snittet för att 2006 falla till genomsnittet och vidare under snittet 2012. Mätningarna för varje år omfattade 15-åringarnas kunskaper inom matematik, naturvetenskap och läsförståelse och berörde elever som gått i grundskolan under 90-respektive början av 2000-talet.
Resultaten visar att svenska elevers kunskaper fallit på bredden i internationell jämförelse men även gentemot tidigare svenska generationer. Kunskapsförsämringen berörde dessutom alla samhällsklasser, även om fallet dessvärre var värst i socioekonomiskt utsatta områden.
Pisa-resultatet 2015 visade en förbättring, vilket naturligtvis är bra. Men vi ska komma ihåg att det handlade om en förbättring tillbaka till OECD-snittet i naturvetenskap och matematik.Resultatet 2015 var också trots sin förbättring sämre än vad svenska elever presterade i början av 2000-talet, och som i sin tur redan då visade att vi halkade efter.
Sveriges skolambitioner måste vara betydligt högre än så.
Sverige är ett land som presterar i topp i många avseenden och vår naturliga ambition borde vara att bygga ett skolsystem som är bäst i sin klass. En återgång till OECD-genomsnittet är bra, men långt ifrån nog. Särskilt med tanke på Sveriges position som en exportekonomi där vår välfärd och vårt välstånd vilar på kunskap som konkurrenskraft.
Ett skolsystem som inte levererar ordentliga kunskaper, förmågor och bildning för alla dess elever omöjliggör också klassresan. Den elev som saknar föräldrar med utbildning och nätverk ligger redan där avsevärt efter den elev som har det.
Bakom statistiken göms därför barn och ungdomar vars livschanser försämras på grund av att samhället misslyckas leverera den skola som de förtjänar och har rätt till. Skolan är fortfarande det allra viktigaste verktyget för jämlika livschanser oavsett socioekonomisk tillhörighet.
Vad behöver då göras? Som en konsekvens av Pisa-mätningarnas genom-lysning av svenska skolkunskaper och efterföljande debatt vände sig utbildningsdepartementet till OECD för att söka svar. År 2015 levererade OECD:s expertteam på skola och utbildning, lett av Andreas Schleicher, en landsomfattande analys av tillståndet i svensk skola och vilka åtgärder som behöver vidtas.
Kort och gott kan sägas att OECD kom fram till att det var mycket svårt att identifiera vem som egentligen hade ansvaret för skolan i Sverige.
Det mest talande exemplet var att vem än OECD vände sig till för att fråga om ansvarskedjan blev svaret alltid att någon annan hade ansvar för skol-utvecklingen. Därmed kunde inte OECDfastställa om det är regeringen, riksdagen, kommunerna, de fristående huvudmännen, rektorerna eller lärarna som faktiskt garanterar att läroplanen följs.
Även svenska forskare som exempelvis Per Kornhall har en längre tid talat om spretigheten i styrningen av det svenska skolsystemet. Efter såväl kommunaliseringen som skolvals- och friskolereformerna, som i mångt och mycket sammanföll, blev styret så pass decentraliserat att den nationella likvärdigheten gick förlorad.
Det hela ärganska enkelt egentligen. Sverige med sina 290 kommunala huvudmän och 1253 friskolor runt omi landet tenderar att sköta skolan på olika sätt utifrån sina olika förutsättningar. Då blir det olika.
Svensk skola lider med andra ord av ett strukturellt styrningsproblem. Då är det heller inte konstigt att det finns rejäla utmaningar att leverera enlikvärdig skolkvalitet – vilket eleverna har rätt till.
Som en konsekvens av detta har det alltmer börjat talas om ett förstatligande av skolan igen.
Det är som bekant ett förslag som har drivits av Liberalerna och Vänsterpartiet sedan tidigare men som nu ingår i januariavtalet som en del av reformprogrammet för mandatperioden. Enligt överenskommelsen ska frågan redas ut innan själva reformarbetet påbörjas vilket är en klok och sansad hantering av en potentiellt grundläggande förändring av svensk skola.
Riktningen är dock bra. Staten behöver ta ansvar för likvärdigheten i skolan, vilket harmoniserar med socialdemokratisk ideologi.
En naturlig fråga i sammanhanget är vad som menas med mer statligt ansvar eller förstatligande av skolan.
Några kommer att säga att staten redan försöker att skapa likvärdighet genom nationella styrdokument, myndigheter, nationella prov, lärarutbildning och resursutjämning. Det stämmer – men det räcker inte. Den nationella likvärdigheten måste byggas in i strukturen än mer kraftfullt genom en rad nya statliga styrmekanismer.
För det första måste staten bygga upp mekanismer som säkrar att kunskapsuppföljningen och betygsättningen blir mer likvärdig. I januariavtalet står det bland annat att ämnesbetyg och central rättning av nationella prov genom externa examinatorer ska införas för att kunskaperna ska förbättras.
Det är rätt väg att gå. Ämnesbetygen kommer att ge både lärare och elever kontinuitet, bättre arbetsro och chans till ordentlig ämnesfördjupning– vilket kommer att främja kunskapsinlärningen. Framför allt kommer elevers stress och prestationsångest inför varje kursslut minska genom en mer sammanhållen ordning.
Införande av central rättning av nationella prov genom examinatorer betyder att likvärdigheten vid kunskapsbedömning och betygssättning kommer att höjas. Den här pusselbiten som en säkerhetsventil för att nationella styrdokument i skolan faktiskt efterföljs har saknats hittills. Det är också därför kunskapsuppföljningen har varit bristfällig, vilket i sin tur lett till försämrad likvärdighet i undervisning, inlärning och bedömning.
I dag används bedömningsstöd och nationella prov för att följa upp elevers kunskapsutveckling över tid. Problemet är bara att bedömningen i dessa fall trots allt tenderar att bli subjektiv och, i värsta fall, godtycklig vid avsaknad av systematisk extern tillsyn.
Exempelvis har det visat sig att glädjebetyg har använts som ett konkurrensmedel skolor emellan där elever har långt sämre kunskaper än vad deras betyg har gett vid handen. Sverige lider därför i dag av en betygsinflation som dessvärre avspeglar sig i kunskaperna.
Saken är den att otillbörlig konkurrens mellan skolor oavsett driftsform kan komma att stävjas genom extern bedömning när betygssättningen görs mer objektiv och likvärdig. Det borde följaktligen också leda till att Sverige faktiskt får skolor som konkurrerar genom kunskap – vilket i bästa fall även leder till att oseriösa aktörer försvinner.
Utformningen av denexterna rättningenav nationella prov kommer självklart att bli viktig. Det är av vikt att framtidens nationella prov ges en mer normerande roll. Samtidigt måste lärarens kontinuerliga bedömning av elevens prestation vägas in även fortsättningsvis. Det finns lyckligtvis exempel på hur detta kan låta sig göras från runt om i världen.
Framtidens externa rättning kan också med fördel kombineras med ett digitaliserings- respektive professionsutvecklingsprogram. Digitaliseringen av prov skulle minska den enskilda lärarens administrativa börda sam-tidigt som lärare som ackrediteras till examinatorer skulle kunna kompenseras på skäligt sätt.
Sammanfattningsvis kan sägas att dessa förändringar kommer att stärka likvärdigheten i varje klassrum runt om i Sverige oavsett om skolorna är kommunala eller fristående, på landsbygden eller i förorten.
Vidare måste staten ta mer ansvar för lärarnas och skolledarnas villkor och förutsättningar.
Ett samhälles hantering av dess lärare speglar också samhällets prioriteringar. Det sägs ofta att lärare är Sveriges viktigaste yrke och det ligger mycket i det. Lärarna spenderar mest tid med landets framtid, det vill säga alla barn och unga som en dag ska ta över och leda landet. De förutsättningar som vi ger våra lärare att lyckas är därför också de förutsättningar som vi ger framtidens Sverige att lyckas.
Forskning visar att den enskilda läraren är allra viktigast för elevers chanser att lyckas i skolan. Det är på intet sätt förvånande men tjänar som en god påminnelse om att lärarna måste vara i centrum för en socialdemokratisk skolpolitik som tror på likvärdighet.
Läraryrkets attraktivitet och lärarnas förutsättningar måste därför fortsätta prioriteras.
Satsningarna på höjda lärarlöner som regeringen genomförde under förra mandatperioden är ett bra exempel på hur staten aktivt kan höja läraryrkets attraktivitet.
Staten gick då in och kompenserade för att lärarlönerna hade halkat efter i jämförelse med andra akademiska yrkesgrupper. Det var så klart en viktig reform för landets lärare men också en signal om att staten vill att fler ska bli lärare eftersom det är av strategisk betydelse för landets framtid.
Det finns röster som menar att lärarna och skolledarna borde återgå till att vara helt och hållet statligt anställda.
Det kommer säkert att utredas på ett eller annat sätt i enlighet med januariavtalets skrivelse om förstatligande av skolan. Det finns därför ingen anledning att föregå den utredningen efter-som frågan är komplex och kräver ordentlig analys.
Det som däremot kan sägas är att staten behöver ta ansvar för kommunernas hantering av lärarna och skolledarna. Staten behöver även säkerställa att dessa ges likvärdiga möjligheter att genomföra och utvecklas i sitt arbete oavsett geografisk hemhörighet.
Jag har själv varit kommunalråd. Jag vet att såväl min egen hemkommun som andra kommuner runt om i landet gör sitt bästa för att skolan ska vara så bra som möjligt. Däremot saknas inte sällan förutsättningarna kommunalt för att skolan ska hanteras som den strategiskt tunga institution som den faktiskt är. Ibland handlar det om ekonomi, ibland om kunskap och iblandom vilja.
Skolans och Sveriges framtid får inte hänga på regionala skillnader eller enskilda viljor.
Det finns en rad områden där staten behöver säkra att likvärdig kvalitet och finansiering råder. Det kan exempelvis handla om krav på arbetsmiljöförbättringar och kontinuerliga investeringar i kompetensutveckling. Ambitionen måste vara att varje skola, varje klassrum, varje lärare och därmed varje elev ges samma goda standard och resurser som krävs för att lyckas.
Avslutningsvis behöver staten försvåra för kommuner att avvika från nationell skollagstiftning.
Det finns alldeles för många exempel på krockar mellan nationella och kommunala styrdokument och styrmodeller. Förutom att staten använder sig av målstyrning i skolan kan även kommunen göra det. Ett extra lager av mål och krav betyder ytterligare en sten att bära men i värsta fall även dubbelstyrning av skolverksamheten.
Skolförvaltningen, rektorn och lärarna ska därmed parallellt följa både vad staten och kommunen beslutat om skolverksamheten. Det blir som OECDbeskriver i sin rapport omöjligt att säga vem som egentligen styr. Det blir också spretigt och skadar likvärdigheten.
Styrkedjan måste därför vara tydlig. Det är Sveriges riksdag och regering som genom lagar och förordningar styr svensk skola. Den skollagstiftningen ska respekteras och efterföljas av landets kommunala och fristående huvudmän.
Januariavtalet är en möjlighet för svensk skola och socialdemokrati. Äntligen har dörren till en blocköverskridande skolpolitik öppnats som inriktar sig på likvärdighet och som överensstämmer med internationella studier och skolforskning. Det är en möjlighet att ta vara på. En möjlighet som dessutom kan skapa långsiktighet och stabilitet, vilket är precis vad skolan behöver. Varje elev över hela landet måste garanteras ordentliga kunskaper och allt pekar på att staten behöver ta ett större ansvar för det.
Aida Hadzialic
är tidigare kommunalråd och statsråd
