Med digitaliseringen har våra medievanor förändrats drastiskt. Det har våra nyhetsmedier fått erfara under ett decennium av förlorade intäkter. En del av problemet är att vi inte längre är villiga att betala för att konsumera enskilda nyhetsmedier, i stället vill vi ha mångfald och valfrihet i ett oändligt stort urval av aktörer. För att journalistiken ska kunna finansieras framöver behöver därför den mediepolitiska diskussionen utgå från vad vi medborgare efterfrågar och inte vad tidningsbranschen tidigare erbjudit.
Svensk dagspress befinner sig i kris och har gjort så de senaste tio åren. Den våg av tekniska framsteg som följde med internet i slutet av 90-talet förändrade massmediers roll som huvudsakliga nyhetsförmedlare och har punkterat tidningarnas affärsmodell. Konsekvenserna för svensk journalistik har minst sagt varit ödesdigra. Sedan 2004 har 20 procent av journalistkåren avskedats, var tredje lokalredaktion försvunnit och nära hälften av alla journalisttjänster i Skåne försvunnit.
Den huvudsakliga orsaken är tappade intäkter, som i sig beror på hastigt sjunkande pappersupplagor och annonsörer som därmed flytt fältet. Även andelen digitala läsare sjunker, om än inte i lika snabb takt. Att det här är ett stort samhällsproblem är vi medvetna om, men tyvärr präglas den mediepolitiska debatten av en uppenbar handfallenhet när det kommer till att diskutera reella lösningar.
I stället för att på allvar beakta våra förändrade medievanor, vårt nya sätt att nyhetsorientera oss och de komplexa beteendeförändringar den nya tekniken lett till, tycks vi tro att lösningen ligger någonstans mellan ett reformerat presstöd och fler betalväggar. Den slutsatsen drogs i alla fall i den 500 sidor långa presstödsutredning som det tog 14 experter två år att skriva.
Det är i det närmaste att hålla för öronen. Betalväggar fungerar inte särskilt bra.
När tidningarna kring millennieskiftet började publicera sitt material gratis på internet lade man omedvetet grund för den systemkollaps vi nu bevittnar. Troligtvis bedömde man att annonsintäkter från internet skulle väga upp samtidigt som prenumerationsavgifter från pappersupplagan väntades fortsätta rulla in. Det fanns också ett värde i att kunna publicera nyheter mellan pressläggningar och på så vis kunna vara snabbare än sina konkurrenter.
Vad man av naturliga skäl inte kunde förutse var att den tekniska utvecklingen skulle gå så fort som den gjort. Hade man förstått att papperstidningen, den huvudsakliga inkomstkällan, var på god väg att försvinna hade man rimligtvis varit mer restriktiv till idén om att sluta ta betalt för sin produkt bara för att den befann sig på en digital plattform. Det var en kritisk felbedömning som resulterat i att vi under 15 års tid vant oss vid att nyheter är gratis och inget man behöver betala pengar för att få ta del av.
Samtidigt hade den digitala utvecklingen tids nog tvingat fram ett systemskifte ändå, oavsett hur snabba tidningarna varit med att ta betalt på nätet. Med de senaste årens tekniska framsteg och inte minst en ökad tillgång till internet, hade medielandskapet och dess oändliga utbud gjort det omöjligt för enskilda aktörer att vinna läsarens månatliga lojalitet. Men kanske hade utvecklingen sett något annorlunda ut.
Mediepolitiken har en rad mycket komplicerade frågor att ta itu med. Den nya utredning som initierats av kulturminister Alice Bah Kuhnke är ett steg på vägen, men frågan är om den korta tidsfristen på 12 månader räcker åt Anette Novak, som leder utredningen. Enligt direktiven ska hon dessutom redan i oktober presentera en bred analys av det nya medielandskapet. Något revolutionerande är därmed inte att vänta, men förhoppningsvis innehåller slutresultatet någorlunda realistiska och moderna förslag på hur journalistiken ska finansieras.
Benjamin Ivansson, praktikant, Tankesmedjan Tiden
