Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Äntligen är det den internationella kvinnodagen. En dag då vi i solidaritet med alla andra människor på jorden firar jämställdhet. Jämställhet handlar nämligen inte bara om kvinnans befrielse utan om att råda bot på de könsstrukturer och normer som finns och som tvingar alla människor till olika sorters underkastelse.

I dag bör vi tänka extra mycket på att svenska kvinnor fortfarande jobbar gratis efter klockan 15.56, i snitt tjänar 4000 kronor mindre än män varje månad och fortfarande oftast stannar hemma från jobbet med barnen.

Lika viktigt som det är att påpeka olika köns- och löneskillnader, är det att synliggöra kvinnors roll, eller icke-roll, i det offentliga rummet och på de internationella plattformarna. I år borde ett extra fokus riktas mot kvinnor i fredsprocesser.

Hösten 2015 var speciell. EU stod handlingsförlamat inför den så kallade ”flyktingkrisen”. Så här på vårkanten kan man undra vem det egentligen var som drabbades av krisen. Var det Europas kris eller flyktingarnas? I höstas var det en person som såg det tydligt.

Angela Merkel, Tysklands förbundskansler.

– Asylrätten har inga gränser, sa hon då.

Det finns inga som helst invändningar mot det här påståendet. Men att döma av länder som Ungerns, Frankrikes, Polens, Tjeckiens, Bulgariens och ja i princip av hela EU:s agerande, så stämde inte påståendet i praktiken. I dag har förhandlingarna om flyktingfrågan nästintill gått i baklås. EU:s förhoppningar står till Turkiet, som inte varit hemliga med att man gärna använder sig av detta i utpressningssyfte.

Frågan är vad som skulle ha hänt om Angela Merkel inte hade varit ensam? Om hon ackompanjerats av inte bara två andra kvinnliga regeringschefer, utan tio, 12, 28 stycken? Om fördelningen hade varit 25 kvinnor och tre män i stället för tvärtom? Ingen vet, men det tål ändå att spekuleras kring. Finns det en chans att flyktingpolitiken hade varit mer human?

I dag är de flesta överens om att en förutsättning för att bygga hållbar fred är att alla grupper i samhället deltar i arbetet med att förebygga och lösa konflikter. Att alla grupper representeras inom återuppbyggande insatser efter en konflikt. Därigenom ökar möjligheten att utforma fredsprocesser där hela samhällets behov respekteras.

Enligt en färsk rapport från CONCORD exkluderas kvinnor från de flesta fredsprocesser, både från förhandlingsdelegationerna och från roller som medlare, experter, observatörer och rådgivare. I 31 större fredprocesser mellan 1992 och 2011 utgjorde kvinnor enbart två procent av alla chefsmedlarna, fyra procent av vittnen och undertecknare, samt endast nio procent av förhandlarna.

Den senaste tiden och dagarna framöver kommer fredprocessen i Syrien att bli det som avgör EU:s och hela världens framtid. Frågan jag ställer, år 2016 är:
När kommer femtio procent av jordens befolkning att få full representation i fredsprocesser?

Sirin Kara, utredare, Tankesmedjan Tiden

Tankesmedjan Tidens Feministiska Salong den 11 mars har temat ”Hur går det för feministisk utrikespolitik?” Läs mer om här