”Klichéer, klyschor, trohet till konventionella standardiserade uttryck och beteenden har den socialt erkända funktionen att skydda oss mot verkligheten, det vill säga mot det anspråk på vårt tänkande som alla händelser och fakta utgör på grund av deras existens.” ― Hannah Arendt

Alla människor som någonsin existerat har gjort så i en särskild kontext; en samtid. Denna kontext har vissa element som kan vara enklare att beskriva och sätta fingret på medan andra delar av kontexten är mer subtila. En av de mer subtila samtidselementen är vad vi kan kalla för den härskande ideologin; det som sätter ramarna för vad som är sunt förnuft, för vad som är normalt eller anses rimligt. Det där som människor ”vet” och som man blir betraktad som galen eller extrem ifall man ifrågasätter.

De ideologiska ramarna är ofta svåra att sätta fingret på medan man verkar inom dem. Den som studerar historia och kontinuerligt hoppar 40-50 år tillbaka i tiden kan med historiska glasögon beskriva hur den härskande ideologin förändrats. Många av de saker vi idag anser vara sunt förnuft hade orsakat ramaskri för femtio eller hundra år sedan; och vice versa.

Processen som producerar den härskande ideologin är komplex och ett samspel mellan många variabler. Ibland sker dock någonting som orsakar ett skifte snabbare än annars. Sven-Eric Liedman beskriver detta som en mot-ideologi. Någon eller någonting som går utanför de nuvarande ramarna och utmanar dem.

Man skulle kunna tänka sig att upptäckten av att fossila bränslen värmer planeten, och de katastrofala effekter det får, hade varit en sådan händelse. Att insikten skulle rubba status quo och vedertagna antaganden om hur vi rimligen ordnar samhället skulle kastas omkull.

1965 skrev President Lyndon B. Johnsons vetenskapliga kommitté följande:

”The part that remains in the atmosphere may have a significant effect on climate; carbon dioxide is nearly transparent to visible light, but it is a strong absorber and back radiator of infrared radiation, particularly in the wave lengths from 12 to 18 microns; consequently, an increase of atmospheric carbon dioxide could act, much like the glass in a greenhouse, to raise the temperature of the lower air.”

1968 genomförde Stanford Research Institute en studie där de skrev:

”If the earth’s temperature increases significantly, a number of events might be expected to occur, including the melting of the Antarctic ice cap, a rise in sea levels, warming of the oceans, and an increase in photosynthesis.”

Trots detta skapades ingen mot-ideologi och 2018 släppte människan ut mer växthusgaser ut än någonsin tidigare. Men, kanske skedde äntligen någonting i år. Kanske startade Greta Thunberg mot-ideologin som borde kommit tidigare.

Egentligen är fenomenet Greta märkligt. Det hon säger är ingenting nytt. Hon är inte heller någon expert eller i övrigt meriterad person. Varför väcker hon sån irritation och till och med avsky i delar av högern? Jag tror en av förklaringarna är att de egentligen inte känner irritation gentemot Greta; de känner irritation gentemot verkligheten.

Gretas briljans ligger till del i hennes enkelhet. Genom att kommunicera vad den samlade klimatforskningen säger så visar hon på det stora glappet mellan verkligheten och den politiska diskussionen. Verkligheten är att världens länder skrivit på ett avtal som de inte följer. Verkligheten är att vi idag är på väg mot en uppvärmning över 3 grader. Verkligheten, som kommer inträffa om vi inte gör någonting inom några få år, är att vi är på väg mot en global förstörelse i en omfattning svår att begripa.

Så ser verkligheten ut. Den politiska diskussionen däremot är radikalt annorlunda. Hemma i Sverige rättfärdigar högern sina nedskärningar i klimatåtgärder med att de vill göra mer utomlands. Men, när Ekot går igenom hur partierna röstar ser man att högerpartierna systematiskt förhindrar skärpta krav och förslag som sänker utsläppen i EU; dvs främst utomlands.

Moderaten Chrstoffer Fjellner står upp för detta och menar att han är emot de sänkta utsläppskraven för att de påverkar ”jobb och tillväxt”; dvs storföretagen som släpper ut mest.

När Greta Thunberg säger ”We probably don’t even have a future any more. That future has been sold so that a small number of people can make unimaginable amounts of money” är det inte utryck för någon åsikt eller värdering. Det är ett konstaterande av verkligheten för hela hennes generation. Här väcks en moralisk fråga. Inte om värderingar, ideologi eller åsikter. En fråga om liv och död.

När jag lyfte fram Ekots granskning och konstaterade att den politik som högern driver i EU missar parisavtalet, vilket kommer leda till död och enormt lidande, blev jag hånad och anklagad för att inte ha god samtalston. Var går gränsen för vilka man bör ha en god samtalston gentemot? Om god samtalston kräver att man skönmålar verkligheten, är det då värt? Och när flyttas målsättningen från att föra ett gott samtal till att ställa sig utanför samtidens ramar och gå med i mot-ideologin?

En sak är dock säker. Greta har inte god samtalston. Hon möter världens ledare och säger som det är, att de förstör hennes framtid. Varje gång hon gör det gör hon oss alla en stor tjänst.