För den som ser skolan som en samhällsbärande bildningsinstitution är ojämlikheten katastrofal. Nu måste socialdemokratin hitta kreativa vägar för att öka jämlikheten, skriver Anna Ekström.
Socialdemokratin springer ur en bildningstradition där kunskap alltid har varit fint och eftersträvansvärt. Arbetarrörelsens bildnings-ideal är något att vara stolt över. Vi har drivit arbetarbibliotek och deltagit i studiecirklar, startat fackföreningstidningar och givit ut böcker på våra egna förlag. Vi har infört en sammanhållen grundskola och öppnat upp den högre utbildningen för fler än enbart de som har kunnat betala för sig.
I grunden har det varit en fråga om makt. Makten över det egna livet och tanken, inte över andras. Makten att slå sig fri från ojämlikhetens bojor och bryta det sociala arvet. Vi har sökt kunskap, bildning och kultur för att vi vet att det möjliggör människans frigörelse.
Det är en idétradition som förtjänar att lyftas i vår tid. Utbildning är alltjämt det viktigaste verktyget vi har för att skapa lika livschanser mellan människor och social rörlighet. Det är med hjälp av ett rikt språk och goda kunskaper som vi kan förstå och tolka omvärlden och själva forma våra liv. Så stavas frihet.
När Socialdemokraterna nu tar över det fulla ansvaret för svensk skola är den insikten central. Skolan är en frihetsmaskin som rätt programmerad bär på potentialen att bryta ekonomiska, sociala och kulturella klassbarriärer. Till skillnad från borgerligheten jämställer vi inte utbildning med andra tjänster på marknaden. I skolan återskapas mänsklighetens samlade kunskap och erfarenheter. Där förs tidigare generationers framsteg vidare och nästa generation fostras till framtidens medborgare. Skolan har därför en central roll för samhällets sammanhållning, tillit och demokratiska värdegemenskap. Socialdemokratins mål måste därför vara att återupprätta skolan som en gemensam och samhällsbärande bildningsinstitution.
Att det finns ett mycket starkt samband mellan hur skolan fungerar och länders långsiktiga välstånd är de flesta överens om. Men om man ser skolan som en tjänst på marknaden så är den bristande likvärdigheten inget problem för staten. Det är kundernas fel om de väljer en dålig skola. Konkurrensen kommer efter hand slå ut de dåliga skolorna och lämna kvar de bra, allt utifrån marknadens logik.
Om man däremot ser skolan som en samhällsbärande bildningsinstitution så är ojämlikheten katastrofal. Ojämlikhet tär på sammanhållningen i samhället och gör att tilltron eroderas när barns framtid avgörs utifrån vilka föräldrar man råkar ha. Sammanhållning nås genom samarbete och lärande – inte genom konkurrens. Därför ska alla skolor vara bra skolor.
Marknadens logik skapar en instrumentell syn på skolan och vem den är till för. Om man ser skolan som en tjänst på marknaden, så kan skolans demokratiuppdrag exempelvis anses uppfyllt genom att skolan undervisar om demokratiska institutioner. Om man däremot ser skolan som en bildningsinstitution är demokratiuppdraget bredare. Inte bara som objekt för undervisning utan genomsyrande skolans arbete. Att barnen lär sig hantera olikheter, tar ansvar för sitt arbete, lär sig lyssna på andra, respekterar minoriteter.
Socialdemokratins uppgift måste vara att steg för steg återskapa skolan som en bildningsinstitution, där lärarna bemöts med respekt och eleverna ses som framtida ansvarstagande medborgare – inte kunder.
I den fyrpartikompromiss som januariavtalet utgör har vi – för mandatperioden – tvingats pausa arbetet med att stoppa vinstuttagen ur skolan. Det lägger ett stort ansvar på det socialdemokratiska partiet att hitta andra och kreativa vägar för att begränsa marknadsstyrningen och driva på idéutveckling och opinionsbildning. Några av de käpphästar vi socialdemokrater haft kan behöva omvärderas för att kunna komma fram med andra lösningar på de problem vi är så besjälade av att lösa.
Det är också viktigt att se de möjligheter som januariavtalet ger på skolans område. Att fokus ska vara på kunskap och bildning i varje klassrum och att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är bra. Avtalet innehåller också flera skarpa förslag för att stärka tryggheten i skolan – något som borde vara, men tyvärr inte alltid har varit, en självklarhet för oss socialdemokrater. Alla barn förlorar på en skola som ser mellan fingrarna på skolk, stök och sena ankomster. Men allra mest förlorar de barn som kommer från hem utan starka studietraditioner. Att förbättra tryggheten är därmed en lågt hängande frukt för den som vill stärka jämlikheten i skolan. Det är på tiden att vi uppvärderar de frågorna.
Slutligen innehåller januariavtalet förslag för att stärka likvärdigheten. Hela Sverige blir rikare om alla barn – inte bara några – får odla sin nyfikenhet, talang och skaparlust i skolan. Därför ska staten ta ett större ansvar för att stärka likvärdigheten mellan skolor. Det handlar bland annat om att skolor med stora behov ska få större resurser och att staten ska ha regionalt närvarande skolmyndigheter som kan stödja utvecklingen lokalt. Vi ska även se till att de mest erfarna lärarna arbetar på de tuffaste skolorna och kommer att skärpa lagen om eget boende (EBO) för asylsökande för att minska boendesegregationen och därigenom skolsegregationen.
Med kursen inställd på att återupprätta skolan som en gemensam bildningsinstitution är jag övertygad att Sverige kan återta sin position som ett av de mest högpresterande och jämlika skolsystemen i världen. Jag säger inte att det kommer att vara enkelt eller att det kommer att gå fort. Men målet står fast. För precis som för över 100 år sedan handlar det fortfarande om makt. Det är hög tid att återuppväcka arbetarrörelsens bildningsideal.
Anna Ekström
är utbildningsminister (S)
