Den europeiska unionen står på skakig grund. Eurokrisen 2010 gjorde tydligt att samarbetet inom EU inte bara var komplicerat, utan även betydligt mer sårbart än man förberett sig på. Krisen blottade dessutom unionens verkliga värdegrund – den om finanskapitalets överordnade makt. Mot detta började människor runt om i Europa att organisera sig. På bara några år har flera vänsterrörelser i enskilda länder gått ihop och bildat nya partier. De mest framgångsrika exemplen är Syriza och Podemos.
Man har vunnit val och tagit parlamentariska platser. Man har vänt sig mot det system som tvingat medborgarna att bära bördan av vårdslös spekulation på finansmarknaden, istället har man krävt förbättrad social trygghet. Nu görs dessutom försök att ena stora delar av den europeiska vänstern under ett gemensamt krav – förstärk EU:s demokratiska bas. Men vilka problem lider egentligen den europeiska demokratin av? Och är detta verkligen en fråga med potential att förena Europas vänsterorienterade?
När Greklands före detta finansminister Yanis Varoufakis för två veckor sedan lanserade en ny rörelse med betäckningen DiEM25 (Democracy in Europe Movement) var flera av den europeiska vänsterrörelsens frontfigurer på plats. Syftet med DiEM25 är att skapa en paraplyorganisation med fokus på att öka folkstyret i den europeiska unionen. Enligt rörelsens manifest har allt för mycket makt getts till de finansiella institutionerna, något som resulterat i expertstyre och demokratiskt underskott. För att motverka den utvecklingen vill man förbättra transparensen. Bland annat genom att direktsända parlamentariska överläggningar och instifta en konstitutionell sammanslutning med uppgift att driva fram en fullfjädrad europeisk demokrati till 2025.
DiEM25:s förhoppning är att dessa åtgärder kommer att förbättra den demokratiska legitimiteten. När journalister frågat Varoufakis om vilka chanser organisationen har att lyckas har han svarat ärligt – att han inte har en aning. Men han menar att han inte skulle kunna se sig själv i spegeln om han inte aktivt gör motstånd mot rådande ordning.
Frågan är om DiEM25 har möjlighet att samla den europeiska vänstern och locka till sig de gräsrötter man säger sig vilja engagera. Eller lider rörelsen av samma åkomma som många andra vänstersammanslutningar – en allt för krånglig agenda?
I bästa fall skulle DiEM25 och dess krav kunna fungera som en trestegsraket. I det initiala skedet väcker man opinion och kräver full transparens. Om det går vägen finns det sedan möjlighet att granska och avtäcka unionens faktiska maktcentrum, den finansiella eliten. Genom att påvisa att den europeiska unionen i praktiken drivs av marknadsintressen, på bekostnad av medborgligt skydd och välfärd, blir det därefter lättare att driva på för ett verkligt systemskifte. Chansen att få med sig en stor massa ökar dessutom om faktaunderlaget är gediget. Som trestegsraket eller trojansk häst kan Varoufakis strategi te sig både begriplig och smart. Men det gäller att man får med sig rörelsen redan i det första steget, annars blir det ingen fortsättning.
Här kan DiEM25 stöta på problem. En stor del av de stora vänsterströmningar som fick kraft i eurokrisens efterspel var en reaktion på mer konkreta orättvisor, exempelvis arbetslöshet och minskad välfärdsservice. Människor engagerade sig helt enkelt för att det var nödvändigt. Att organisera sig för ”ökad transparens inom unionen” kan, i kontrast till dessa frågor, anses sekundärt. Det är även värt att nämna att man vid lanseringen av DiEM25 bjöd in Julian Assange till att delta via videolänk från Ecuadors ambassad i London. Assange ansikte är även ett av flera som frontar organisationens hemsida. Att rättfärdiga deltagandet av en misstänkt sexförbrytare är inte bara ett obegripligt beslut i sig, det innebär med största sannolikhet även att man tappar en stor grupp vänsterengagerade som brinner för samtyckeslagstiftning och arbetar mot sexuellt våld.
På många sätt utgör DiEM25 själva sinnebilden av vänsterns svårigheter att placera sig på en begriplig nivå och därifrån formulera en solid berättelse om orsak, verkan och framtid. Den bristande transparensen i EU är visserligen ett betydande problem för demokrati, inflytande och medborgarskap. Men i kölvattnet efter kritiken av expertstyret och den finansiella makten kastar både manifestet och DiEM25 ljus på en av vänsterrörelsens brister – att det hela riskerar att bli ett elitprojekt utan möjlighet att mobilisera den stora massan.
Tilltalet är avancerat och stundom akademiskt tekniskt. Frågeställningen komplex. Berättelsen stundvis svag. Man riskerar att missa målet genom att formulera en agenda, starkt influerade av högt uppsatta vänsterprofilers upplevelse av unionens toppskikt. Det vore synd, för under DiEM25s paroll om ökad transparens ligger en agenda som tyvärr hamnar i skymundan. Organisationen verkar på lång sikt för att dämpa ojämlikheter, öka kontrollen över kapitalflöden och minska finanskapitalets inflytande. Det handlar alltså inte bara om att live-sända överläggningar från Bryssel.
Oavsett om Varoufakis och hans DiEM25 kommer att lyckas så är det dags att vi i högre utsträckning börjar prata om vad demokrati och medborgarskap faktiskt betyder i dag. Det innebär dels en diskussion om hur EU:s demokratiska struktur kan förbättras, men även om hur politiken kan bli mer tillgänglig. Den europeiska demokratin lider nämligen av växande klassklyftor.
När etablerade organisationer och partier rapporterar om sjunkande medlemssiffror och svårigheter att engagera medlemmar är det inte bara ett utslag av en individualistisk samtid. Det handlar om att medborgarskapet och samhällsdeltagandet förändrats och polariserats. Att dina möjligheter att delta i det offentliga i allt högre grad påverkas av din klasstillhörighet. Merparten av de partipolitiskt organiserade kommer från medel- och överklass. Valdeltagandet hos låginkomsttagare är fortsatt lågt.
I takt med att medborgarskapet blir mer avancerat, genom politiska system som EU, krävs det dessutom mer av individen för att denne ska kunna utnyttja sina medborgerliga rättigheter att utöva inflytande. Att öka tillgången till information är visserligen en självklar del av alla demokratiska strukturer, men faktum kvarstår – att ta del av och tolka den informationen är fortfarande en fråga om förkunskap, tid och socioekonomiska faktorer.
Den europeiska vänstern har därför ytterligare en uppgift – att omvandla komplexa politiska strukturer till begripliga berättelser om orsak och verkan. Om vi menar allvar med vår strävan efter jämlikhet måste vänsterns elitprojekt synas i sömmarna, både på EU-nivå och på det lokala planet.
Tora Färnström, utredare på Tankesmedjan Tiden