Vinterns beslut att stänga landets gränser har skapat stora problem. Främst för flyktingarna, förstås, men också för Socialdemokratin, som framstått som ideologiskt vingligt. Nu krävs det ett tydligt fokus i regeringens politik för integration och jämlikhet, och ett hårt arbete för att återvinna förtroendet i frågor om solidaritet och humanism.
Syftet med vinterns stängda gränser och id-kontroller har varit att sända en signal till de flyktingar som befinner sig i södra Europa eller i Turkiet: Sverige är inte längre landet att åka till.
När vi nu ser bilder på 13-14 åriga barn som helt utblottade och efter en mycket svår resa över halva världen förtvivlat måste vända i Danmark är det alltså inte en bieffekt av vinterns politiska beslut. Det är själva syftet.
Ändå måste det sägas att de som nu hävdar att de etablerade partierna med detta har anammat Sverigedemokraternas politik inte har förstått mycket av de senaste årens debatt. Sverigedemokraterna är principiella motståndare till mångfald och mångkulturalism. De anser att människor med olika vanor och traditioner varken kan eller bör leva tillsammans. Ända sedan partiet grundades har stoppad invandring varit dess enda tydliga krav.
De andra partierna har i grunden helt motsatt uppfattning: Att mångfald berikar. Men de har också alltid ansett att invandringen ska vara reglerad.
Det är lätt att peka ut förlorarna efter den här vintern: Flyktingarna förstås. Under höstens ökade flyktingström var det till slut bara två länder som tog emot dem i enlighet med FN-konventionerna om asylsökandes rättigheter. Sverige och Tyskland byggde inga murar.
I dag återstår få skyddade ”hamnar” i Europa.
I mindre skala och på ett mer ideologiskt plan framstår Socialdemokratin som förlorare. Höstens besked om att inte bygga murar, om att Sverige skulle vara öppet för de som behövde fly sitt land, byttes snabbt till motsatsen. Det skulle vara intressant att veta hur partistrategerna tänkte när de drog upp riktlinjerna för Stefan Löfvens tal på Medborgarplatsen den 6 september, där han slog fast en öppnare politik än någon annan socialdemokratisk ledare före honom. I ett svep fick han hela den så aktiva solidaritetsrörelsen på sin sida.Och efter Medborgarplatsen ändrades hela det offentliga samtalet för ett par månader. Frågorna som ställdes var inte längre: hur mycket invandring tål Sverige? Utan: hur kan vi hjälpa?
Det är svårt att dra långtgående slutsatser av ett par opinionsundersökningar, men faktum är att Sverigedemokraterna under de där månaderna för första gången på ett decennium tappade stöd.
När Löfvens besked från september byttes till sin raka motsats framstod Socialdemokratin som ideologiskt vingligt. Solidaritetsrörelsen talade om svek. Och för de som hela tiden sagt att gränserna borde stängas uppfattades det som en omsvängning under galgen, som ändå kom för sent.
Det mest problematiska av de nya besluten är id-kontrollerna. Dels för att det stänger gränsen på ett mer dramatiskt sätt än de tidigare gränskontrollerna, som var mer av stickprovskaraktär. Dels för att det visar att Socialdemokratins humanism och solidaritet inte räckte den här gången. Våra egna system blev viktigare än att hjälpa människor i nöd.
Dessutom skadar det hela bilden av Öresundsregionen. Öppenheten, gränslösheten. Möjligheten att bo och arbeta var man vill, även om det råkar ligga en landgräns i vägen. Det är inte heller helt klart om det verkligen är dessa åtgärder, eller helt enkelt vintern, som tydligt minskat strömmen av flyktingar.
Det finns tre vinnare. För det första Sverigedemokraterna, som nu kan hävda att de haft rätt hela tiden. Det stämmer inte på en enda punkt, men de andra partiernas drastiska omsvängning av både retorik och praktik har gett Åkesson nya argument.
För det andra de svenska kommuner som inte tar emot några eller ytterst få flyktingar i dag. Genom regeringens beslut att stänga gränsen har de fått en tidsfrist. Beslut som skulle tvinga dem att ta ett solidariskt ansvar i en hård tid kan nu skjutas upp ytterligare. Kommuner som redan tar en mycket stor del av bördan får inte den avlastning som skulle krävas.
Den tredje vinnaren är de länder som redan från början stoppat flyktingarna vid sina gränser. De vann racet mot Sverige och Tyskland. Den svenska regeringens retorik har handlat om att de stängda gränserna är ett sätt att öka pressen på dessa länder, men i praktiken är det tvärtom. Det var de osolidariska länderna som pressade Sverige, och vi höll ut i några månader. Inför sina hemmaopinioner kan de nu hävda att det var de som hade rätt hela tiden. Inte ens ”moraliska Sverige” orkade i det långa loppet.
Samtidigt skulle ytterst få människor hävda att det INTE finns en gräns för hur många flyktingar ett land kan ta emot utan att grundläggande samhällsfunktioner rubbas.
Uppfattningen om var ”gränsen går” har varierat över tid. I slutet av 80-talet krävdes det bara några tusen turk-bulgariska flyktingar för att gränsen skulle stängas. Under kriget på Balkan infördes visumtvång efter några av krig. De flesta flyktingar hade inte en chans att söka visum och flyktingströmmen minskade. 2015 gick gränsen vid i runda slängar 15 000 asylsökande i veckan.
Av de etablerade partierna är det bara Centern som förespråkar helt fri invandring. Partiet uppfattar det både som en principiell fråga, och i praktiken som ett projekt för att skjuta den generella välfärden i sank.
Men var gränsen verkligen nådd under hösten? Hade regeringen och myndigheterna verkligen prövat alla vägar för att trygga mottagandet? Och om så var fallet, varför är mottagandet i så fall fortfarande så snedfördelat mellan landets kommuner? Alla visste att flyktingströmmen ändå skulle minska när vintern kom. Hade fortsatt öppenhet, med alla de humanitära vinster det hade medfört, verkligen varit omöjligt om man samtidigt hade ändrat en del av de regler som i dag styr mottagandet. Fler enklare boenden i stora samlingslokaler? Fler tält? Hade fler privatpersoner kunnat göra en insats?
För socialdemokratin återstår nu en lång resa för att man ska återvinna det förlorade förtroendet. Det handlar om att lägga in en extra växel i integrationspolitiken. Om snabb validering av utbildningar från andra länder, om en massiv insats för att flyktingar ska få praktik och jobb. Om att öka takten i bostadsbyggande och dessutom bygga fler bostäder som även låginkomsttagare har råd att bo i. Det handlar om att satsa mer på skolan och om att fördela ansvaret tydligare mellan landets kommuner. Några viktiga steg har redan tagits, bland annat genom extrapengar till de kommuner som i dag tar ett större ansvar, men inom kort borde även den så kallade EBO-lagen slopas.
Dessutom kan gränskontrollerna inte vara en permanent lösning. Sannolikt kommer de att behöva slopas under 2016, och vad är planen då?
Det kommer att krävas hårt arbete för regeringen och myndigheterna. Vi lever i en allt mer öppen och just nu mycket konfliktfylld värld. Det har vi att anpassa oss till. Det är just då solidariteten prövas.
Jesper Bengtsson
