Globaliseringen har tillfälligt, eller mer permanent, stannat upp. Världshandeln tappar fart. För att motverka den negativa utvecklingen hoppas beslutsfattare världen över kunna stärka handelstillväxten med hjälp av fler frihandelsavtal. Frågan är om det kommer att ha motsatt effekt och tvärtom spä på den osäkerhet som delvis är ett resultat av en allt för frisläppt marknad.
På den internationella marknaden råder nästintill konsensus om att tillväxt skapas genom att global handel tillåts bedrivas med så få hinder i vägen som möjligt. Av den anledningen sluts otaliga frihandelsavtal varför det är numera ovanligt att använda sig av tullar. Handelsfriheten utgör ett av globaliseringens fundament. Utan ett ständigt flöde av transaktioner bedöms tillväxten inte ha en chans att nå önskvärd nivå. Det riskerar i sin tur att hämma samhällsutvecklingen. Men trots regelförenklingar och eliminerande av handelshinder halkar världshandeln efter.
I Ekonomiekot den 24 september rapporterade Sveriges Radio att världshandeln inte bara tillfälligt tappat fart, tillväxten förväntas fortsätta avta framöver. Ökningstakten har, enligt inslaget, avtagit så pass mycket att den nu är lägre än den ekonomiska tillväxten. Enligt den intervjuade chefsekonomen på den amerikanska organisationen The Conference Board, Bart van Ark, krävs ännu fler frihandelsavtal med än bredare räckvidd. Han välkomnar därför bland annat det transatlantiska partnerskapet TTIP och menar att överenskommelser av det slaget bör klubbas igenom så fort som möjligt, särskilt med tanke på de potentiella förseningar i avtalsförhandlingarna som kan uppkomma i och med presidentvalet i USA samt kommande val i Frankrike och Tyskland.
För många handelshinder utgör dock inte den enda bakomliggande orsaken till den negativa handelstillväxten. Att världshandeln tappat fart efter finanskrisen 2008 kan vara tecken på något betydligt större – nämligen att globaliseringen håller på att mattas av.
Den sjunkande tillväxttakten kan vara något bestående snarare än en övergående trend. En rapport från Riksbanken (2014) lyfter en viktig poäng som visar hur angeläget det är att ta hänsyn till världshandelns föränderlighet: Globaliseringen är en epok, ett övergående fenomen som förvisso är återkommande genom historien men som präglas av en långtifrån ihållande uppåtgående trend. Den första globaliseringsepoken mellan mitten av 1800-talet och fram till första världskriget efterföljdes exempelvis av mer protektionistiska förhållanden under, och mellan, de två världskrigen. Först efter andra världskrigets avslut kom den andra globaliseringsepoken (som vi befinner oss i idag) att ta fart då många länder lade om sin ekonomiska politik till den internationella handelns fördel.
Men efter finanskrisen 2008 har, enligt Riksbankens rapport, de handelsberoende investeringarna minskat samtidigt som förekomsten av så kallad dold protektionism har ökat, det vill säga politiska beslut som syftar till att kringgå frihandelsavtalens krav på likabehandling för att kunna hjälpa inhemska banker eller företag som anses viktiga för det enskilda landets ekonomi. Globaliseringen har alltså avstannat, dels på grund av en lägre investeringsvilja men också med anledning av en sjunkande global samarbetsvilja. Riksbanken menar att en växande ekonomiskpolitisk osäkerhet är en av de bakomliggande orsakerna till utvecklingen. De gränsöverskridande politiska besluten för fri rörlighet och multilaterala transaktioner tros ha minskat till förmån för åtgärder med syfte att stärka den nationella tillväxten.
Att kristider leder till en lägre tilltro till det globala samarbetet är en vanligt förekommande tes, flertalet undersökningar har också gjorts om vilka typer av protektionistiska åtgärder som implementerats efter finanskrisen 2008. I en rapport från Europeiska Centralbanken (ECB) hävdar dock författarna att den typen av politiska beslut kommer att straffa sig i det långa loppet, bland annat genom försämrad konkurrenskraft och hämmad BNP-tillväxt. Därför förespråkar ECB istället fortsatt och ökad frihandel.
Men är fler frihandelsavtal verkligen lösningen på problemet? Den ekonomiska osäkerheten blir kanske inte mindre av att marknaden släpps ännu friare. Det var trots allt det som skapade den osäkra ekonomiskpolitiska situation världen befinner sig i idag. Trenden med minskad handelstillväxt och ökad försiktighet lär hålla i sig om inte mer djuplodande åtgärder för internationell krishantering implementeras. Systemet måste inte nödvändigtvis bli mer nationellt inriktat, men det måste bli tryggare. Och mer solidariskt.
Det finns också tecken som tyder på att det krävs en ny syn på vad handel faktiskt innebär. Den avtagande tillväxttakten i världshandeln kan till stor del bero på en strukturomvandling från varu- till tjänsteproduktion. Att det är bättre fart på BNP-tillväxten, det vill säga den ekonomiska aktiviteten i världen, än på världshandeln, implicerar att tillväxten per se inte är helt kaputt utan att en stor del av den ekonomiska tillväxt vi ser inte är ett resultat av en växande handel med varor. Det är istället andra faktor som driver BNP-tillväxten framåt, exempelvis produktion inom tjänstesektorn. Men detta skifte har statistikerna ännu inte fått kläm på. Tjänstetransaktioner är nämligen krångliga att beräkna, särskilt i termer av tillväxt. De är dessutom svåra att behandla som en global handelsvara då flertalet tjänster inte är av den handlingsbara typen. Tjänsteproduktion är ofta placerad inom ett lands gränser, något som i sin tur leder till en lägre aktivitetsnivå inom världshandeln. Att få ditt hår klippt gör du oftast i den stad eller ort du bor istället för att ta ett flyg till München för att betala för samma service.
Kan fler och mer fördjupade frihandelsavtal då få den där önskade boost-effekten på tillväxten i världshandeln med tanke på skiftet från varu- till tjänsteproduktion och den växande ekonomiska osäkerheten? Om allt för oreglerade marknader leder till minskad investeringsvilja och större försiktighet är det rimligt att ifrågasätta om ytterligare eliminering av handelshinder verkligen skapar ökad handel. Öppenheten i form av frihandel kan istället ha nått sin gräns. För eftersöker inte världens ekonomier större trygghet? I så fall krävs solida krishanteringssystem, gemensamma fördelningsmekanismer och ökat medborgerligt skydd, snarare än mindre hinder och än mer oreglerad ekonomisk rörlighet.
Tora Färnström