– Incitamenten för att bidra till den europeiska investeringsfonden ser olika ut för Sverige och de sydeuropeiska länderna. Ska Sverige bidra bör det ske av solidaritetsskäl och en vilja att stärka den ekonomiska utvecklingen i södra Europa. För de sydeuropeiska länderna, med högre statsskuld, är situationen annorlunda. Att bidra till fonden kan där bli ett sätt att öka investeringsgraden utan att bryta mot EU:s budgetpolitik.
Det konstaterade nationalekonomen Nils Westling när Tankesmedjan Tiden bjöd in till lunchseminarium och presentation av rapporten ”Investeringspaket eller luftslott – om europeiska investeringsfonden”.
Westling inledde seminariet med att presentera rapportens huvudfrågor. Kan investeringsfonden få igång den europeiska ekonomin? Finns det skäl för Sverige att gå in med pengar i fonden? Och sist men inte minst, är den Keynesianska stimulanspolitiken tillbaka?
European Found for Strategic Investments (EFSI) lanserades i samband med att EU-kommissionen och dess ordförande Jean-Claude Juncker tillträdde i november 2014.
– EFSI är kommissionens sätt att försöka ”kickstarta” ekonomin, sade Westling.
Syftet är att komma tillrätta med det investeringsunderskott som hängt kvar inom EU sedan finanskrisen bröt ut 2008. Genom att EU och Europeiska investeringsbanken (EIB) gemensamt går in med 21 miljarder euro i fonden är planen att via en av EIB förutsedd multiplikatoreffekt på 1:15 lyckas mobilisera 315 miljarder euro under åren 2015-2017. Beräkningen vilar till stor del på tanken att EFSI, genom ett slags lägre prioriterade skulder, tar en högre del av riskerna i investeringsprojekten.
– Därigenom, förklarade Westling, ska privata investerare lockas att gå in med ytterligare 4 euro för varje euro som EFSI investerar.
Westling intog en problematiserande hållning i flera avseenden.
– Trots att kommissionen nu ser ut att lätta på den åtstramningspolitik som präglat unionen under åren efter finanskrisen finns det skäl att vara kritisk, framhöll han. Att pengar flyttas från en demokratiskt beslutad budget till en expertstyrd fond, samt att offentliga medel investeras med högre risk är en problematik som Westling ansåg bör belysas.
– Risken är att skattebetalarna tar en oproportionerligt stor del av risken i den här satsningen men i utbyte får en oproportionerligt liten del av inflytandet.
Monika Arvidsson från Tankesmedjan Tiden, Torbjörn Hållö från LO-ekonomerna och Johan Wullt från EU-kommissionens representation i Sverige hade bjudits in för att kommentera rapporten.
Arvidsson menade att investeringsplanen kan ses som både välbehövlig och välmenande.
– Det är ju väldigt bra om EU tar fokus bort från en åtstramningspolitik som man kört i botten och istället lyfter blicken och fokuserar om, mot att även stimulera ekonomin.
Samtidigt pekade Arvidsson på en dubbeltydighet från EU:s sida. Å ena sidan vill man öka sysselsättning och tillväxt genom investeringar, å andra sidan vill man behålla delar av åtstramningspolitiken. Exempelvis uppmuntras även högt skuldsatta stater att bidra till fonden samtidigt som man genom stabilitetspakten fortsätter att begränsa ländernas nationella investeringsmöjligheter.
För att kunna bedöma de möjliga effekterna av EFSI lyfte Johan Wullt från EU-kommissionen vikten av att se fonden som en del i ett större projekt. Den är ett av flera initiativ som från EU:s sida syftar till att få fart på tillväxten. Han bemötte också Westlings kommentar om att makten över investeringsbeslut flyttas från politiker till experter. Enligt Wullt är skillnaden inte uppenbar i en jämförelse med den ordinarie ordningen inom EU.
– Anslag till olika program som ingår i EU’s budget beslutas av kommissionen och ansvariga för myndigheterna, även det en form av experter.
Torbjörn Hållö från LO-ekonomerna pekade på att EFSI och kommissionens agerande bör ses politiskt, som en av pusselbitarna i ett europeiskt ekonomiskpolitiskt skifte. Hållö framhöll att en jämförelse mellan Europa och USA:s olika policyval åren efter finanskrisen gör det tydligt att EU:s åtstramningspolitik varit ett misslyckande för sysselsättning och tillväxt. Någonting som kommissionen och Juncker nu verkar ha erkänt.
– Vi har haft ett skifte och i det tysta övergett en åtstramningpolitik som vi alla såg var misslyckad. Det här nya som vi gör nu fungerar mycket bättre, menade Hållö.
På den avrundande frågan om vad det europeiska projektet hade kunnat lära av USA svarade Hållö.
– Att det är dumt att skjuta sig själv i huvudet, men vi har slutat med det nu och den nya expansionspolitiken får effekt. Arbetslösheten sjunker och tillväxten går bättre. Det är ingen ny kunskap, det har vi vetat länge.
Edit Asvelius
