Min morfar flydde Österrike just innan Hitler stängde gränserna. Hans mamma var judinna och gömde sig under kriget, hans moster mördades i Auschwitz. Men morfar kom till Sverige och räddades undan nazisterna.
Nog har jag funderat mycket över vad den svenska neutraliteten under andra världskriget egentligen innebar.
För min morfar. För andra i hans situation. För våra grannländer, enskilda och vårt land. För tyskarna som transiterades och motståndet som organiserades – med direktkanaler mellan London, Stockholm och Oslo.
En sak är säker: I krissituationer är det varje regerings uppgift att agera med sin befolknings bästa för ögonen och till skydd för de mänskliga rättigheterna. Denna premiss är staten numera byggd kring. Medborgarna lämnar ifrån sig delar av sin makt till staten för att de ska skyddas från våld. Sker inte detta kommer förtroendet mellan folk och folkvalda att erodera. För alla som söker den offentliga makten är detta något att påminna sig om. Inte minst i de mörka tider som Europa befinner sig i nu.
Min morfars flykt och min egen lycka över att ha fått växa upp här i Sverige, i stället för i min pappas hemland Iran, har gjort den svenska freden påtaglig. Under Iran-Irak-kriget lämnade mamma, syrran och jag Teheran och kom till morfar och mormor i trygga Oskarshamn. Långt borta på andra sidan jordklotet var pappa kvar i kriget.
Neutraliteten
Den svenska freden tas ibland för given, som en naturlag som inte kräver omtanke och aktiva val. Det är fel. Den svenska freden – som också har bidragit till fred och rättvisa för många fler än oss själva – är ett politiskt resultat av Sveriges vägval i mer än 200 år.
På denna fred har vårt lands, och medborgarnas, framgångar kunnat byggas. 1900-talets succéer för svensk ekonomi och välfärd, och för svensk idrott, är ingen slump. Sverige var inte sönderbombat, arbetskraften inte lemlästad och generationer av män inte dödade i vare sig världskrig eller inbördeskrig. På den svenska freden har också en aktiv och trovärdig utrikespolitik för fred och rättvisa kunnat byggas.
För allt detta har Sveriges militära alliansfrihet varit, och är fortfarande, grundläggande.
Åren 1949–1992 var den styrande formuleringen i svensk säkerhetspolitik: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Att doktrinen var trovärdig i andras ögon var viktigt för vår egen säkerhet. Ett starkt och självständigt försvar var nödvändigt.
Alliansfriheten betydde knappast att vi var tysta. Sveriges röst mot diktaturens kreatur i kommunismens Tjeckoslovakien och de satans mördarna i fascisternas Spanien var tydlig, liksom mot den sydafrikanska apartheidregimen och USA:s bombningar i Vietnam. Vårt ställningstagande var tydligare än många andra länders. Sverige ägnade stor kraft åt fredsansträngningar i FN och OSSE, inte minst vad gäller fredsbevarande insatser, internationell nedrustning och avspänning. Alliansfriheten innebar att Sverige förmådde agera för säkerhet både hemma och internationellt.
Ny linje
I ljuset av kalla krigets slut och som en förberedelse inför vårt medlemskap i EU förändrades vår säkerhetspolitiska doktrin stegvis. Formuleringarna har skiftat lite under de senaste två decennierna, men den militära alliansfriheten har legat fast. Vi har aldrig gått med i Nato. I Löfvens första regeringsförklaring sa han: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato. En modern svensk säkerhetspolitik byggs i stället på ett ökat samarbete inom Norden, Östersjöområdet, EU och FN.”
Den militära alliansfrihetens främsta fördel är att den ger handlingsfrihet att stå upp för Sveriges suveränitet, självständighet och territoriella integritet. Den ger oss möjlighet att bejaka våra nationella särdrag och att verka för säkerhet i vårt närområde. Den är en god plattform för att främja våra intressen och det vi står för.
Den militära alliansfriheten handlar i grunden om att agera för landets bästa och för freden. Vår säkerhetspolitiska linje är tydlig, välkänd och respekterad. Den bidrar till fred och stabilitet för vårt land och i närområdet.
Trots detta har Moderaterna nu blåst till strid om Nato. I åtta år förde Reinfeldt en försvarspolitik med sådana brister att en moderat försvarsminister avgick på grund av sin kritik mot statsministerns linje. (Det var Odenberg. Den andra moderata försvarsministern som avgick, Tolgfors, gjorde det efter Saudiskandalen.)
Med högerns nedmontering av försvaret och ständiga kriser som följd växte människors misstro mot Sveriges
försvarsförmåga. Trots att Försvarsmaktens uppgift är att försvara landets suveränitet och territoriella integritet kallade Reinfeldt i januari 2013 försvaret för ett ”särintresse”. Då vann transformeringen av ”de nya moderaterna” laga kraft: Borta var idén om att försvara riket, kvar fanns kapitalismen.
Inga argument för Nato
Moderaterna ägnade sig åt ett fult spel på hög nivå och på hösten 2014 ville man skörda frukterna av den oro man sått. En kampanj för Natomedlemskap sjösattes. Men vad Natoförespråkarna undvikit att ge svar på är på vilket sätt Nato vore bra för Sverige och freden. Orsaken är enkel: några sådana svar finns inte. Nato skulle enbart kringskära vår handlingsfrihet.
För det första: Natos centrala åtagande är att varje medlem ska bistå angripna allierade på det sätt som medlemmen finner nödvändigt. Exakt vad denna Artikel 5 innebär i dagsläget med nya sorters hot, såsom hybridhot och terrorism, är inte tydligt. Otydligheten är inte oproblematisk och knappast vad Sverige behöver. Låt säga att Natomedlemmen Turkiet begär stöd i en situation där de bekrigar en kurdisk gerilla. Menar Moderaterna att Sverige då ska stödja Turkiet? Varken freden eller Sverige skulle gynnas av det.
För det andra: Kärnvapen gör inte världen säkrare. Tvärtom skapar de osäkerhet och kan innebära total katastrof. Alla Natomedlemmar förväntas stå bakom Natos strategiska koncept som tydliggör att kärnvapenavskräckning är en kärna i alliansens övergripande strategi. Detta skulle underminera Sveriges säkerhet. Vi måste motsätta oss varje försök att inlemma Sverige i någon strategi som inkluderar kärnvapenförsvar. Centerpartiet har sagt att de vill att Sverige ska ”göra som Norge” och sätta upp ett villkor att kärnvapen inte får finnas på svensk mark. Men Centern är antingen felinformerade eller sprider medvetet falsk information. Vad Norge har är endast ett självpåtaget undantag som innebär att de inte har kärnvapen placerade hos sig. Det gäller enbart i fredstid och är inte stadfäst i något avtal med Nato. Så vad centerpartister och andra Natoförespråkare måste svara på är var i Sverige kärnvapnen kan placeras om vi går med i Nato? I Nacka, Mönsterås eller Sundsvall?
För det tredje: Fram till nyligen var Nato en ifrågasatt organisation som länge, nästan blint, sökte sin roll. Organisationens uppgift har varit, och är, otydlig. Dessutom domineras Nato av ett enda land, USA. Det var inte länge sedan Bush gjorde världen osäker som amerikansk president. Vi vet inte vem som tillträder som ny president nästa gång och vi skulle knappast vilja att Trump ska ha något dominerande inflytande över svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Den militära alliansfriheten ger vårt land handlingsfrihet att med både trovärdighet och tyngd verka för både Sverige och freden. Varför vill Moderaterna sälja ut det? Varför försämra de stabila säkerhetspolitiska förhållanden
vi har i Sverige? I generationer har vårt alliansfria val bidragit till att vi både har kunnat leva i fred och bidra till fred. Sveriges säkerhetspolitiska tradition avundas av länder och människor över hela världen.
Den militära alliansfriheten har tjänat oss väl. Bevisbördan ligger på dem som vill ändra denna fredstradition. Vilka intressen ligger egentligen bakom högerns önskan att gå med i Nato och avsluta den svenska fredstraditionen? (Intresset ljuger som bekant aldrig.) Den typ av tvära kast som högern förespråkar lämpar sig dessutom riktigt illa för just säkerhetspolitiken, inte minst i ett läge som dagens.
Säkerhetspolitiska utmaningar
En del högerdebattörer menar att det är gammaldags att framhålla vår mångåriga svenska fredstradition. Men fråga oss familjer som har upplevt krig – eller de som flyr våldet här och nu – om fredens betydelse. Det är de som fnyser åt Sveriges tvåhundraåriga fredstradition som har mycket att bevisa.
Högerns Natooffensiv bär moderata strategiers två främsta kännetecken:
- Blind inför vad som är bäst för Sverige och svenskarna.
- Väl förberedd i det fördolda och noga beräknad.
För den som följt debatten är M-strategin inte förvånande. Därför var det viktigt att vi socialdemokrater i valmanifestet och Framtidskontraktet så tydligt lovade att stå fast vid en aktiv utrikespolitik och att hävda den militära alliansfriheten. Och därför fortsatt självklart säga nej till medlemskap i Nato.
Den militära alliansfriheten är bra för Sverige och för freden. Den är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg som ger oss handlingsfrihet och starkare möjligheter att vara pådrivande i olika frågor. Den militära alliansfriheten bygger på internationellt samarbete och på en trovärdig försvarsförmåga. Sverige satsar nu på båda. Utrikespolitiken är vår främsta försvarslinje och vi är aktiva medlemmar i FN, OSSE och EU och vi samarbetar brett inom Norden och kring Östersjön. Vi för en tydlig politik där vi står upp för våra värderingar och för freden. Erkännandet av Palestina, den feministiska utrikespolitiken, en tydlig svensk röst för mänskliga rättigheter och ett aktivt arbete för kärnvapennedrustning är bara några exempel. Vi bidrar i internationella operationer som FN-insatsen i Mali och i kampen mot is där vi utbildar kurdisk peshmerga i Irak. Samtidigt satsar vi nu rejält på det svenska försvaret.
Säkerhetsläget i vår närhet har försämrats. Den ryska aggressionen och destabiliseringen av Ukraina är den allvarligaste utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan det kalla krigets slut. Sveriges stöd till Ukraina är konsekvent och tydligt, vi driver på i EU och vi stödjer landets reformarbete i ord och handling.
I tider som dessa är det nödvändigt att agera ansvarsfullt och långsiktigt. Vår militära alliansfrihet är trovärdig och åtnjuter respekt. Den upprätthåller vår självständighet och territoriella
integritet, och den bidrar till fred.
Fred. Det är mer än fyra bokstäver i ett ord. Det är en svårfångad lycka. En nödvändighet för att nå vad den svenska grundlagen stadfäster: den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd. Den militära alliansfriheten är en förutsättning för det. Återigen är det upp till oss socialdemokrater att stå upp för freden mot en höger som vill sälja ut hela Sverige.
Laila Naraghi
är politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementet och ny medlem i Tidens redaktionsråd
