Vilken mat åt Olof Palme, och vad kan moderna folkrörelser lära sig av att tänka som restauranger? De frågorna ställde Per Grankvist, som med Jesper Bengtsson från Tiden och Talla Alkurdi från S-studenter deltog i ett panelsamtal i samband med lanseringen av essäsamlingen ”Folkrörelser och vardagsmat” .
– ”Palme åt inte pizza”, sa författaren Per Grankvist och redogjorde för hur vardagsmatkulturen och folkrörelserna har utvecklats genom åren. Han redogjorde för hur maten i folkrörelserna har ändrats genom tiderna och gått ifrån falukorv på 60-talet, gryta med fondue på 70-talet, sushi och thailändsk mat på 80- och 90-talet, till tacos på 00-talet. När Olof Palme åt middag på 1960-talet var det troligtvis inte pizza, som på den tiden sågs som mat för överklassen. Moa Martinsson sa i en samtida radiointervju att pizzaätandet var vulgärt och herrskapligt.
Per Grankvist berättade vidare att Rikskupongernas införande har haft stor betydelse för framväxten av lunchrestaurangkulturen i Sverige. Han menade att folkrörelserna kan lära av restaurangernas marknadsföring och fokusera på ett tydlig och ideologiskt budskap. Exempelvis väljer människor ofta att gå specifikt till en thailändsk eller en kinesisk restaurang, än en restaurang som serverar en mix av allt.
– ”Ska vi engagera fler människor bör vi tänka som en lunchrestaurang, både fisk, kött och vegetariskt ska finnas på menyn”, sa Per Grankvist. Han menade att när väl folk är på restaurangen behöver det finnas ett stort utbud att erbjuda. För att få både framgångsrika restauranger och aktiva folkrörelser hade Per Grankvist följande fem punkter som recept; du ska veta vad du vill, alla ska kunna passa in, det ska finnas ett stort utbud i vad man kan göra, man ska bli mätt och belåten efter ett besök, och man måste vara rädd om stammisarna.
– ”Falukorven är manlig, stor och köttätande. Det är patriarkatet”, kommenterade Talla Alkurdi från S-studenter och sa att synen på maträtter förändrats beroende på den historiska kontexten. Hon menade att dagens politiska engagemang präglas av en ”stand-by kultur” som innebär att man under en kort period engagerar sig i vissa frågor. Jesper Bengtsson chef på Tankesmedjan Tiden hävdade att frågan om hur man kan engagera medlemmar i folkrörelser länge varit aktuell. En teaterförening kan exempelvis ha enklare att engagera folk på heltid under två månader inför en föreställning, än att få folk på poster som är mer kontinuerliga i föreningen över en längre tid.
I efterföljande publikkommentarer diskuterades om det finns praktiska tips för hur fler kan bli aktiva medlemmar i en förening. Här poängterade Per Grankvist det viktiga i att ”Input ger Impact”, att man som medlem måste kunna se att ens egna engagemang i organisationen direkt gör skillnad. Han menade att det är det är bättre som organisation att vara för en fråga istället för emot något.
–” Unionen är som socker i restaurangbranschen”, som exempel gav Per Grankvist fackförbundet Unionen, som har en tydlig kommunikation kring inkomstförsäkringar, men saknar tydliga visioner för facklig utveckling. Han menade på att bristen på ideologi på lång sikt kan innebära att man kan tappa medlemmar, om man inte har en tydlig vision även för framtiden.
Marcus Andersson, praktikant Tankesmedjan Tiden
