På fredag är det exakt 100 år sedan mer än 200 intellektuella och inflytelserika personer med armenisk bakgrund systematiskt deporterades och mördades av det dåvarande Ottomanska riket. Den 24 april markerar årsdagen för det armeniska folkmordet, där cirka 1.5 miljoner kristna mördades. Och fast att vi vid det här laget kan historien mycket väl, tycks frågan fortfarande väcka politiska skiljaktigheter. Men mest av allt ser vi hur historien upprepar sig. Den kristna minoriteten i mellanöstern hotas än en gång av utplåning.
Folkmordet på armenierna är ett oerhört känsligt ämne. De senaste veckornas diskussioner och diplomatiska utspel är nog för att beskriva det kontroversiella i frågan. För armenierna handlar det mest om bekräftelse och medkänsla. Att inte erkänna denna handling som folkmord är som att inte erkänna armenierna, deras identitet och deras historia.
Samma sak kan konstateras utifrån ett turkiskt perspektiv. Folkmord är inget man associerar med den turkiska republiken. Och även om staten vill erkänna det, skulle det turkiska folket aldrig gå med på det. För precis som i Armenien är detta ett fundamentalt hot gentemot deras identitet.
Som sagt, frågan är mer komplex än man egentligen tror. För hur svårt är det egentligen att bara säga förlåt?
Vetskapen kring folkmordet på armenierna är omfattande. Redan i maj 1915 var de då allierade; Ryssland, Frankrike och England noggranna med att påpeka hur världen bevittnade ”ett brott mot mänskligheten”. Nu i efterhand ser man att lite fördömanden och konstateranden inte gjorde så mycket. För vem bryr sig om att några miljoner människor dör när man har möjligheten att kriga för och dela på nya landområden?
Flera år senare när termen folkmord eller ”genocide” introducerades i samband med förintelsen av Raphael Lemkin år 1944, hänvisade han till någonting annat i historien för att kunna beskriva det som skedde judarna. Nämligen förintelsen av kristna i samband med första världskriget. Trots det och knappt sjuttio år efter folkmordskonventionen kom till finns det fortfarande de som ifrågasätter historien.
Motioner har skrivits, ambassadörer har dragits tillbaka och 22 länder har av sorten ”drastisk åtgärd” varit tvungna att officiellt lagstadga att folkmordet faktiskt har skett. Allt för att sätta press på dess förnekare.
Och visst är detta en självklarhet när kristna återigen fördrivs från sina hem, tvingas konvertera och ser sitt kulturarv jämnas med marken. Ett erkännande är det minsta vi och resten av världen kan göra. För precis som då står vi och fördömer och talar om brott mot mänskligheten. Och precis som då gör vi ingenting. För vad gör några människoliv när vi har möjligheten att kriga för och dela på nya landområden?
Det är en sorgens år för de kristna minoriteterna i mellanöstern. 100 år har gått sedan deras förfäder systematiskt mördades. 100 år senare ser de än en gång hur deras religion och etniska tillhörighet anses vara ett problem. Ett förlåt skulle passa sig bra nu.
Sirin Kara, utredare
