Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Inom retoriken talar man om att dela doxa, enkelt förklarat att man delar samma världsbild. Man måste ta reda på om den man argumenterar med, via text eller i ord delar samma doxa för att kunna ha ett konstruktivt samtal. Talar vi ens om samma sak? Många gånger tror vi att vi delar doxa, att det finns vissa fundament vi är ense om. Demokrati är oftast en sådan doxa. Vi kanske har olika parlamentariska lösningar, men vi tror på demokratin som idé. Därför behöver vi inte försäkra oss om att våra debattmotståndare också tror på demokrati när vi diskuterar politiska lösningar på ibland svåra och komplexa problem. Fundamenten är ändå desamma.

Efter andra världskriget har ”det får aldrig hända igen” gått som ett mantra i Europa och i Sverige. Det har blivit en del av vår doxa. En allmänhetens åsikt. Att vi måste stå emot främlingsfientliga krafter, att motverka nazism och rasism har setts som en självklarhet, som en del av den politiska och samhälleliga överenskommelsen. Fram tills nu.

Vi ser samma mönster i hela Europa. Högerextrema partier vars retorik vore otänkbart för 10-20 år sedan tar nu plats i allt fler parlament. Och det sker inte i ett vakuum eller av sig självt. Det sker därför att vi tillåter en glidning i språket, för att vi inte ifrågasätter utan låter åsikter och känslor bli till faktapåståenden.

Ett annat aktuellt exempel på när känslomässigt styrda åsikter blivit till fakta var när bloggaren Mia Tjärnlund, aktiv motståndare till vaccin, bjöds in till Studio Ett i P1 i måndags för att diskutera mässlingsutbrottet i Stockholm. Det kan verka löjeväckande att ha med en kvinna som hellre skyddar sig mot sjukdomar med kolloidalt silver och ozonrenare, än med väl beprövat vaccin. Men när hennes åsikt får stå oemotsagd vilket gör att de liknar fakta, då är vi farligt ute. Vi delar inte längre samma doxa om det vi fram tills nu har tagit för självklart. Helt plötsligt ses vaccin som något farligt istället för livräddande.

Vaccinexemplet kan ses som en parentes, de allra flesta vaccinerar sina barn i Sverige. Men det säger något om vår samtid, att det finns en grupp människor som hellre hämtar sin världsbild från obskyra hälsobloggar än från beprövad vetenskap. Vilket i slutändan kan leda till allvarliga epidemier om deras doxa får fotfäste, vilket de i vissa kretsar redan fått.

Detsamma gäller de rasistiska sidorna på sociala medier. Där råder en överenskommelse om att det är helt i sin ordning att sprida hat och uppenbara lögner om människor med utomeuropeisk härkomst. För några år sedan var även dessa människor en parentes, några långt ute på högerkanten som livnärde sig på att producera vit makt-musik. Idag är det våra grannar, våra arbetskamrater och politiker som sprider dessa åsikter, återigen som om de vore fakta. Vi delar inte längre samma doxa. En betydande del av allmänhetens uppfattning har förändrats.

Givetvis är de allra flesta svenskar, oavsett partifärg överens om att människor har ett lika värde, att vi ska ha rätt att utöva vår religion och att alla medborgare ska få rösta i allmänna val. De allra flesta av oss delar den doxan och därför kan vi också ha ett politiskt samtal även om vi inte är överens om sakfrågor såsom skatter eller vinster i välfärden.

Men det går inte att komma ifrån att det finns krafter som vill förändra det kollektiva tankemönstret som rör annat än sakfrågor, som faktiskt rör vilken människosyn vi gemensamt har kommit fram till att vi vill ha i det här landet. Den om allas lika värde.

Det är givetvis en smärtsam upptäckt som slår hål på den ibland självgoda bilden av Sverige som ett land som står för acceptans och jämlikhet. Men för att kunna mötas i politiska samtal och för att kunna nå ut till väljarna så krävs det att vi som står på andra sidan är medveten om den förändring som nu sker i den gemensamma doxan.

Vi får inte låta åsikter som faktiskt kan komma att skada demokratin stå oemotsagda och bli till fakta. Mytbildningar får aldrig bli till sanning. Och där har alla politiska partier med ambitioner om ett öppet och jämlikt Sverige ett kollektivt ansvar. Den gemensamma doxan om ett demokratiskt land fritt från rasism och kvinnohat är inte en vänster eller högerfråga, utan en fråga om anständighet. För det får faktiskt aldrig hända igen. Vare sig det handlar om mässlingsutbrott eller om nationalistiska partier som vill ta makten genom propaganda.