I Europa tuffar den ekonomiska återhämtningen på och arbetslösheten sjunker – långsamt men ändock, inflationen är fortsatt mycket låg. Ljuset växer, men givet antalet och omfattningen av utmaningar befinner vi oss fortfarande i tunneln. Så skulle man, så här i halvtid år 2016, kunna summera läget för EU.
Uppförsbacken är brant på flera områden som var för sig är utmanande, och som tillsammans kan få vilken veteranEU-förhandlare som helst att känna sig lite matt, och EU-medborgarna att känna sig missnöjda. EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans, var i Sverige förra veckan för att delta i en medborgardialog. Han uttryckte då självkritik och förklarade mångas missnöje med EU, att man hade lovat för mycket och levererat för lite. Medborgarna har helt enkelt haft för höga förväntningar som inte har kunnat infrias. Den analysen får tanken att snudda vid hjälten Ikaros inom grekisk mytologi, som i övermod flög för nära solen.
Allt är inte EUs fel. Men somligt. Till exempel har EU-beslut och inriktningar gjort att marknadens behov ofta har satts framför medborgarnyttan, vi har det senaste året sett ett närmast havererat flyktingmottagande. Och i framtiden kommer kanske den grekiska mytologin även innehålla sedelärande berättelser från ”Den Stora Krisen” där ekonomiska svältkurer tvingades fram, förlängde lågkonjunkturen och höll uppe arbetslösheten.
Men andra utmaningar hade troligen funnits ändå, utan ett EU. Nationalism, högerextrema framgångar, ökad fattigdom, ekonomisk kris och krig uppstår av yttre omständigheter. För att summera: EU står inför stora utmaningar, delvis självförvållade. Men problemens orsak har ofta sin förklaring i politikens inriktning, inte i att vi samarbetar internationellt. Tvärtom är ett strukturerat mellanstatligt samarbete en möjlighet att öka effektiviteten i problemlösandet. EU har stora problem – tack och lov har vi EU för att lösa dem.
Det finns goda exempel. Efter finansmarknadskraschen samlade Europa ihop sig och påbörjade ett arbete för bättre transparens och kontroll av finansmarknaden. Sådant kan länder inte göra ensamt. Nu hoppas vi att det nyvakna intresset för att stoppa skatteflykt också ska resultera i bättre kontroll. EU-kommissionen har också börjat jobba på en social pelare i syfte att stärka individens rätt mot marknadens. Och genom samlad aktion räddar EU trots allt hundratusentals människor från den dödsfälla som krig och Medelhav utgör.
I sin senaste ekonomiska prognos, pekar OECD ut avtagande produktivitet och stigande ojämlikhet som den dubbla och viktigaste utmaningen för utvecklade ekonomier. Den knuten måste lösas för att få upp de sedan två-tre decennier mycket låga inkomstökningarna. Det här är också ett bra exempel på skillnaden mellan EUs ansvar och enskilda medlemsländers ansvar. EU-kommissionens ekonomiska rekommendationer påverkar ramarna för medlemsländernas politik. Men hur lönebildningen ser ut, hur villkoren på arbetsmarknaden ser ut i övrigt och hur den omfördelande politiken utformas, är till allra största del en nationell kompetens. En del av det missnöje som finns hos EU-motståndare tycks handla om förutsättningar som skapas av den nationella politiken men vars negativa utfall EU får klä skott för. Här behöver EU tala sig varm för ökad jämlikhet, och de nationella politikerna se till att leverera, om inget annat så för produktivitetens skull.
Den största och viktigaste utmaningen för EU-samarbetet just nu är att vända den molokna stämningen och skapa förtroende och entusiasm för utvecklingen av EU. Jag vet inte om slutsatsen av Timmermanns uttalande stämmer, att politikerna ska sluta lova runt. Ett klart bättre alternativ vore förstås att se till att skaffa framgångar och hålla det som utlovas. Men kanske kan främst våra nationella EU-företrädare också bli bättre på att uppmärksamma framstegen. Inte minst britterna, verkar just nu behöva det.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
