Gång på gång under de senaste åren har frågan om att förbjuda tiggeri kommit upp.
Senast är det moderaterna som upprepat kravet, och i några moderatstyrda kommuner har man också infört ett sådant förbud i den lokalaordningsstadgan.
Men vad är det egentligen man vill uppnå med en sådan åtgärd?
En del skulle säkert svara att de vill komma åt den organiserade delen av tiggeriet, som är en aspekt av sanningen. Men det är verkligen bara en av flera aspekter.
Ingen som sitter och tigger utanför Konsum eller Systembolaget gör det för att de har gott om pengar. De sitter där för att villkoren i deras hemland är så mycket värre än den situation de befinner sig i på den där filten, med den där koppen framför sig. Några ingår i större grupper som tagit sig hit organiserat, några betalar pengar till skumma figurer som tjänar pengar på deras förnedring. Men många sitter också där för att de helt enkelt inte kannågot annat, och det är de som blir lidande av ett förbud.
Ett förbud i Sverige skulle kunna få tre konsekvenser. Den första är den mest förfärande. Tomas Hammarberg skriver på Expressens debattsidor att många av de kvinnor som i dag tigger i svenska städer efter ett förbud skulle hamna i prostitution.
Den andra tänkbara konsekvensen är att tiggeriet skulle flytta till ett annat land. Den enda effekten av ett förbud blir då att vi slipper se Europas fattigaste på våra gator. De skulle ju inte få det bättre materiellt. Eller tänker sig de som företräder ett förbud att det är frånvaron av ett förbud som gör att de romska tiggarna inte badar i mjölk och honung?
Den tredje tänkbara konsekvensen är att de tvingas återvända till Rumänien, där fattigdomen är lika monumental som utanförskapet.
Själva kärnan till varför ett förbud är så problematiskt finns i frågan varför tiggarna väcker så starka känslor. Eftersom ingen som företräder ett förbud har något svar på frågan hur fattigdomen bland tiggarna ska utraderas som en konsekvens av förbudet måste svaret rimligen vara att det beror på att de visar oss på ett ytterst konkret sätt att det finns fattigdom i världen.
Och det vill vi inte se med våra egna ögon. Det är enklare om fattigdomen, den riktigt svåra fattigdomen, håller sig till nyhetsprogrammen och notisspalterna i den lokala morgontidningen. Som något abstrakt. Något man kan oja sig över innan man sätter sig i bilen och åker till jobbet.
För den som vill angripa grundproblemet kan svaret aldrig vara så enkelt. Av det enda skälet att det inte är så enkelt.