Statsminister Stefan Löfvens besked i regeringsförklaringen för en vecka sedan om att Sverige ska erkänna Palestina ledde till våldsam kritik från Israel. USA muttrade om att det var ett förhastat beslut. Borgerliga politiker och debattörer instämde.
Jag var i Israel under veckan och kunde konstatera att frågan fick stort utrymme i tidningarna, i alla fall de engelskspråkiga som jag kunde följa.
Konservativa Jerusalem Post ägnade saken hela tre artiklar och sin huvudledare när tidningen kom ut efter helgen. Tonen var som väntat kritisk, men argumentationen motsägelsefull. Jag tar den som exempel eftersom tidningen speglar den officiella israeliska synen.
Å ena sidan konstaterade tidningen att ett svenskt erkännande av Palestina inte är särskilt viktigt. Sverige har ändå ingen roll i konflikten och har för länge sedan spelat bort sina kort som eventuell medlare. Det var inte heller troligt att andra EU-länder skulle följa efter.
Å andra sidan uttryckte man, precis som den israeliska regeringen, oro för att det svenska erkännandet skulle kunna äventyra hela fredsprocessen. Palestinierna kan få för sig att de kan vinna självständighet på egen hand. Det var ingen hejd på vilka olyckor som kan drabba hela Mellanöstern på grund av det svenska utspelet. (Som om det inte finns nog av tragedier redan.)
Det finns en underton i den israeliska kritiken som går ut på att det egentligen är de muslimska invandrarna i Sverige som pressar på för en ”israelfientlig” politik. I en stort uppslagen artikel i Jerusalem Post (6/10) frågas om Europas socialdemokratiska partier nu ska vändas mot Israel. I artikeln nämns flera exempel på sådan påstådd muslimsk påverkan, för att inte säga infiltration, i såväl det svenska som andra europeiska s-partier.
I sin huvudledare konstaterar tidningen vidare att den nya svenska regeringen egentligen bara vill dölja sina inrikespolitiska bekymmer. Utspelet om Palestina ska vända bort uppmärksamheten från regeringens svaga parlamentariska position.
Att Israels starkt konservativa regering skulle reagera negativt på det svenska beslutet var inte överraskande. Det uppskruvade tonläget visar dock att det finns en oro för att andra europeiska länder och kanske hela EU ska följa efter. Och i förlängningen leda till att USA till slut tvingar Israel till förhandlingsbordet och till eftergifter.
Även om opinionen i Israel radikaliserats (åt höger) finns andra röster. I en intervju i vänsterinriktade tidningen Haaretz är israeliska Labors ordförande Isaac Herzog betydligt försiktigare i sin kritik än den israeliska regeringen även om han säger sig ”inte vara säker på att det (erkännandet) är rätt sak att göra”.
Herzog som talat på telefon talat med både Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström säger att han fått försäkringar om att ett svenskt erkännande kommer att föregås av en dialog med alla parter, inklusive den israeliska regeringen. Precis som de har sagt till svenska medier.
I den svenska debatten har kritik från Israel och i viss mån från USA dominerat rapporteringen. Detta trots att den är både förväntad och, som jag försökt att visa, inkonsekvent.
Mindre uppmärksammat är att regeringen besked välkomnats av palestinierna. Det kan tyckas självklart. Poängen är att när Sverige som första västeuropeiska EU-medlem tar detta steg som gynnar det de moderata krafterna in Palestina.
Ett svenskt erkännande spelar inte Hamas i händerna, som svenska Kristdemokraterna fått för sig, utan kloka och sansade politiker som Hanan Ashrawi och socialdemokraten Mustafa Borgouthi, som jag träffade i veckan (se intervju).
Det finns också en värld utanför Israel och USA som ser att Sverige vågar och vill ta initiativ som kan leda till att Israel och Palestina får en mer jämbördig status.
Tommy Svensson, redaktör Tankesmedjan Tiden
