Ibland nås man av en nyhet som får ens perspektiv att svikta till. Som gör att andra frågor ställs åt sidan i medvetandet. Vardagliga problem krymper till sin rätta dimension.
Nyheten att detta är Dawit Isaaks 50-årsdag var en sådan.
Trots att jag varit engagerad i hans fall sedan tio år har jag aldrig tidigare reflekterat över att vi nästan är jämngamla. Det skiljer fyra år.
Men under de år som jag själv blivit pappa till tre barn, bytt jobb tre gånger, flyttat ut från Stockholm och sett livet gå som man borde se livet gå i min ålder, under de åren har Dawit inte sett mer än fyra väggar i en rutten cell i ett av Eritreas mest beryktade fängelser.
Han har inte sett sina barn växa upp. Han har inte fått skriva sina dramer eller sin journalistik, som han i mitten av 90-talet återvände till Eritrea för att göra. De år då han borde stått på toppen av sitt yrkesliv har han förvägrats rätten att göra något över huvud taget.
När jag blev ordförande för Reportrar utan gränser 2008 var hans fall organisationens högst prioriterade. Ett av mina första möten i min nya funktion var med den högst rankade diplomaten på Eritreas ambassad. Det var som att tala med en vägg. Han vägrade kommentera Isaaks fall, och vidhöll benhårt att han inte var en svensk angelägenhet eftersom han rest till Eritrea som eritreansk och inte svensk medborgare.
Redan då sade många i den eritreanska demokratirörelsen att president Afewerkis dagar vid makten var räknade. Läget i landet var akut. Fattigdomen och missnöjet för stort. Men som många diktaturer före hans, har Afewerkis visat sig mer strategisk och seg än de flesta förutspått. Mannen som tog makten 1992 och utlovade en demokratisk utveckling som nästan omedelbart ströps, sitter kvar i presidentpalatset.
Men han leder en pressad regim.
Under det senaste året har flyktingströmmen från Eritrea ökat lavinartat, vilket inte minst märks i de svenska migrationssifforna. De flesta andra stora flyktingkatastrofer kommer sig av krig eller stora naturkatastrofer. Den från Eritrea beror på diktaturen, och i den meningen är läget i Eritrea unikt. Inget annat land där det i princip råder fred är så ogästvänligt för sina egna invånare.
Samtidigt har Afewerki varit unikt oberörd av alla försök till påtryckningar utifrån. Under mitt möte på ambassaden i Stockholm berättade den eritreanske diplomaten att Sverige och EU gärna fick fortsätta pressa hans hemland och hota med att dra in biståndet. Eritrea hade ändå utvecklat så goda relationer med Kina och Iran att de inte behövde bry sig. Dessutom, berättade han, hade det svenska bolaget Lundin Oil just investerat i landet, så alla svenskar var uppenbarligen inte lika kritiska.
Betyder det att alla möjligheter att påverka Eritrea är borta?
Nej, antagligen inte.
Margot Wallström säger att Sverige ska pröva en ny strategi för att få Dawit Isaak fri. Det är i så fall inte en dag för tidigt. Ända sedan hans fängslande 2001 har den svenska regeringen ägnat sig åt tyst diplomati, och det behöver inte vara något fel i sig självt. Men det regeringen gjort har uppenbarligen inte fungerat.
Kanske är det nu dags att på allvar ta sig an den tvångsavgift som Eritreas ambassad, ofta under hot, driver in från många eritreaner i Sverige. I flera andra länder har ”skatten” konstaterats olaglig och den har uttryckligen förbjudits, vilket ökat pressen på regimen. Enligt vissa uppgifter står avgiften för så mycket som 25 procent av Eritreas statsinkomster, och en stor del av Eritreanerna i exil i Europa bor i Sverige.
Dawit Isaak fyller 50 i dag. Han har tillbringat 13 år i fängelse. Ingen vet med säkerhet var han sitter eller hur han mår. Det har gått rykten om hälsoproblem, diabetes och högt blodtryck. Det är en del av den eritreanska regimens strategi. Osäkerhet är ett mäktigt vapen.
Låt oss hoppas att den svenska regeringen hittar en strategi som fungerar. Och låt oss alla se till att aldrig, aldrig glömma bort Dawit Isaak. Ett sätt är att tänka på vad du själv gjort under de senaste 13 åren, och vad Dawit Isaak förvägrats.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
