Den senaste tiden har lag och ordning fått en stor plats i det politiska samtalet. Från att ha varit ett marginellt ämne som prioriterats lågt av väljarna, diskuteras det nu flitigt. Söndagens partiledardebatt underströk detta då det utgjorde ett av de huvudteman som debatterades. Mycket till debatt blev det dock inte. Samtliga partiledare hade samma svar. Hårdare straff och fler poliser skall lösa alla problem. Och visst är det viktigt att förövare straffas, och att polisen har tillräckliga resurser. Men insatser likt dessa lindrar enbart symptomen, och botar inga sjukdomar.
De politiska prioriteringarna på området utgår från svaret på en viktig initial fråga: Varför begår människor brott? Svaret grundar sig i människosyn och ideologi.
Konservatismen utgår från idén om att vissa människor föds goda, och andra onda. Onda människor begår orättfärdiga handlingar: brott. Stöld och misshandel utförs således med onda uppsåt av onda individer. Det mest effektiva sättet samhället kan försvara sig mot brott är därför, enligt konservatismen, att ge dessa individer hårda straff. Ju hårdare desto bättre. Samtidigt bör polisen ges så stora resurser och befogenheter som möjligt för att stoppa förövarna när brotten har begåtts. Dessa är de enda verktyg konservatismen intresserar sig för.
Liberalismen, å sin sida, utgår från att alla människor är rationella, nyttomaximerande individer. Så länge människor ges frihet att verka fritt så begår de sannolikt inga brott. Men om friheten kränks på olika sätt, och människor ställs inför orättvisa förutsättningar så kan de medvetet och rationellt välja brottets bana. Detta då de upplever att de tjänar på det ekonomiskt, socialt eller på annat sätt. Individen gör, på sätt och vis, en medveten riskanalys och väljer i vissa fall självmant att begå brott. Att höja straffsatsen för brott är därför, enligt liberalismen, användbart då det räknas in i varje individs riskanalys. Det är dock knappast det huvudsakliga verktyget för samhället att undvika brott. Huvudmedicinen stavas istället frihet. Ju mer frihet människan ges, och ju mindre inskränkningar som görs för varje individs rättigheter ju färre brott begås. Om polisen ges mer befogenheter på bekostnad av den personliga friheten, är det således inte eftersträvansvärt.
Slutligen har vi socialismen. Den intresserar sig för de bakomliggande sociala och ekonomiska faktorerna till varför människor begår brott. Ekonomisk fattigdom och desperation kan förklara stöld, en uppväxt med våld i hemmet kan förklara våldsbrott, ensamhet och utsatthet i tonåren kan förklara drogproblem. Ekonomiska klyftor och sociala orättvisor förklarar brott snarare än ondska eller medvetna, rationella val. Högre straffskala och fler poliser löser således ingenting så länge samhället inte tar tag i de verkliga problemen som tvingar människor in i kriminalitet, enligt socialismen.
Vi har alltså tre ideologier som alla har tre olika svar på frågan. Trots olikheterna i övrigt delar likväl liberalismen och socialismen två saker. De har båda en positiv människosyn, och de tillskriver båda ett visst ansvar till samhället för att förebygga och motarbeta brott innan de begås. Detta skiljer sig kraftigt från konservatismen. Att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna anammar konservatismens hållning är logiskt. Detsamma gäller delvis Moderaterna. Att resten av det svenska politiska landskapet gör det, inklusive liberaler och socialister i olika nyanser, är däremot mycket märkligt.
I den enkelspåriga debatten har samtliga politiska partier tävlat om vem som vill ge hårdast straff för förbrytare och vem som vill satsa mest på polisen. Inget utrymme i diskussionen har vare sig getts till skydd av personliga fri- och rättigheter, eller till preventiva sociala- och ekonomiska insatser för att hjälpa människor innan brott begås. Hur många poliser som än tillsätts och hur hårda straff som än införs så kvarstår den grundläggande problematiken. I de områden där flest brott begås är också fattigdomen och arbetslösheten hög, kvalitén i skolan låg och den sociala uppgivenheten utbredd. Många från dessa områden känner sig utestängda, bortglömda och diskriminerade av samhället. Det skapar en grogrund för kriminalitet. Av utslagenhet och desperation enligt socialismen, och av ett medvetet val utifrån orättvisa förutsättningar enligt liberalismen. Olika orsaker, samma utfall.
Dessa är de verkliga problemen som behöver lösningar. Sjukdomen som behöver ett botemedel. Att de konservativa bara intresserar sig för symptomen är logiskt. Socialister och liberaler bör däremot bredda synfältet, och vända sig till sina ideologiska kompasser. Det är möjligt att både bota sjukdomen och lindra symptomen.
